Kropp själ ande I

Vi är kropp, det vill säga fysiska. Vi själ, det vill säga psykiska. Vi är ande, det vill säga vi har kontakt med en andlig dimension. Min framställning har två delar. I den första vill jag förstå kristen tro utifrån dagens kunskaper om universum, livets utveckling på jorden och människans psykologi. I den andra vill jag förstå hur vi påverkas av Gud i vår andliga utveckling. Jag har en utbildning som ger mig möjlighet till det. Jag studerade först kemi och kom då in på Einsteins relativitetsteori och kvantteoriren. Jag gick vidare till att utbilda mig till läkare och psykiater och vidare till psykoanalytiker. År 1999 var jag med om att bilda NPSA (The International Neuropsychoanalysis Society) som förenar neurovetenskap och psykoanalys. År 2003 blev jag kallad att gå en utbildning till andlig följeslagare enligt Ignatius av Loyolas ”Andliga övningar”. Som andlig följeslagare har jag med förvåning konstaterat att det sker stora förändringar i vårt psyke när vi ber.

I min erfarenhet med kristna studiegrupper har jag märkt att många har svårt att förena modern vetenskap med kristen tro. De svårigheterna har jag också haft och därför fördjupat mig i studier kring Jesus och den historiska och sociala miljö han verkade i. Därigenom har jag kunnat se hur Bibelns texter kan förstås utifrån vår världsbild. I den här delen vill jag vara vetenskaplig i den andra andlig. Den första artikeln handlar om vetenskap och tro. Den andra handlar om psykologi och andlighet.

Jag börjar med att tala om vetenskap och tro. Till att börja med trodde man på Bibelns texter bokstavligt. Det gick bra ända fram till upplysningstiden på 1600-talet då det vetenskapliga tänkandet började utvecklas. Galileo och andra forskare kunde matematiskt bevisa att jorden, liksom planeterna, gick i banor runt solen. Dessutom gick de i elliptiska banor och inte i heliga cirklar. Jorden och människosläktet kunde alltså inte vara världens heliga medelpunkt. Vetenskaparna blev förföljda av kyrkorna. På 1800-talet kom nästa stora chock genom Darwins bok ”Om arternas uppkomst” 1859. Än i dag finns det samfund som vill förbjuda undervisningen om Darwins evolutionsteori. Jag har också kunnat konstatera att somliga människor lever i två världar. En värld när de tror och går i kyrkan och en annan när de befinner sig ute i vardagslivet. Bibelns bokstavliga värld blir då som en sagovärld i förhållande till naturvetenskapens värld. Jag tror många lämnar kyrkan eftersom de inte fått hjälp att förena vetenskap och tro. Om man förenar vetenskap och tro blir tron djupare och klarare. Låt oss titta på det här.

Forskare har visat att man på Bibelns tid inte prövade sanningshalten i en berättelse utan tog till sig lärdomen den gav. Berättelserna i Gamla Testamentet bygger på århundraden av muntlig tradition. Man tror att Moseböckerna skrevs ner först mellan 1000 eller 500 år f.Kr. Mose förde det judiska folket ut ur Egypten någon gång mellan 1300 och 1200 f.Kr. Så under ungefär mer än 1000 år fördes Moseböckerna vidare genom muntlig tradition. Det betyder att man måste minnas rätt. Vi vet numera att det inte går att minnas något exakt. Dessutom kunde berättaren lägga till eller dra ifrån något, brodera ut något han eller hon tyckte väsentligt eller undertrycka det de tyckte illa om, för att klargöra något lägga till något som inte alls fanns med från början. Vi bör se Bibelns berättelser som heliga myter. Dem kan vi bara förstå om vi läser dem symboliskt. Jag vill visa det genom att titta på Skapelseberättelsen. (1 Mos 1: 1 – 28). Jag kursiverar några sammandrag ur den bibliska texten.

”Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker.” Så var planeten jord från början. Den var mörk eftersom dess atmosfär bestod av vatten, metan, kväve och en del giftiga gaser. ”Ljus, bli till!” och ”Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt” Jorden roterade kring sin axel och runt solen. Genom molnmassorna skymtade solen och visade sig när det var dag och försvann när det var natt. ”I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten.” En del av molnmassorna regnade ner och det blev hav på jorden och moln på himlen.” Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats, så att land blir synligt” Jordens yta var ojämn och vulkaner skapade bergskedjor. Hav uppstod. När det regnade eroderades marken så att bäckar, floder och insjöar blev till. ”Jorden skall ge grönska: fröbärande örter och olika arter av fruktträd med frö i sin frukt skall växa på jorden” Vi vet att livet uppstod i haven först. Där encelligt liv slöt sig samman så att de så småningom blev till vattenväxter såsom alger och liknande vattenväxter. Sedan klev växtligheten upp på land med gräs, träd och mossor. När solen lyste på dem tog de upp koldioxid och lämnade ifrån sig syre som inte funnits i atmosfären tidigare. ”På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten” Jorden blev allt svalare och allt mera vatten regnade ner. Himlavalvet blev blått och både solen och månen blev tydliga. ”Vattnet skall vimla av levande varelser, och fåglar skall flyga över jorden, under himlavalvet. Med det syre växterna producerat uppstod de första djuren i vattnet, fiskar och kräldjur och slutligen och fåglar. De första djuren var vattendjur. Sedan kom ödlor och fåglar. ”Jorden skall frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur av olika arter.” Så småningom kom däggdjuren. De som för det mesta är pälsbärande och föder levande ungar. ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss.” (Alltså inte till utseende men till att tänka och känna och uppfatta det andliga.) Vi kan sedan följa Darwins beskrivning av hur arterna uppstod. Vi vet att människor uppstod ur en viss apgren. Men alla djur har sitt ursprung i jord. Den i sin tur uppstod genom erosion som gav sand och blandades med multnade växtdelar. Bibelns och naturvetenskapens berättelser om jordens utveckling motsäger inte varandra. De säger samma sak men på var sitt språk, det teologiska och det naturvetenskapliga.

”…då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. (2 Mos 2:7) Ja, av jord har vi kommit, via växter vattendjur, och däggdjur. Från däggdjurens apor uppstod de första människorna på olika ställen på jorden. Den människoart som överlevde andra arterna är Homo Sapiens som uppstått i sydöstra Afrika. Homo Sapiens gav sig ut på vandring över hela jordklotet. Deras hjärna växte och utvecklade ett tankesystem. Psyket, det ogripbara, uppstod ur hjärnan, den biologiska. Homo Sapiens hjärna växte allt mera.

I Gamla Testamentet är Gud en enda skapare av himmel och jord, men han är som en mänsklig patriark, lynnig, kärleksfull, straffande, belönande. Alla kulturer tycks ha haft flera gudar med speciella egenskaper. De var antropomorfa, alltså människans avbild. Av det kan man sluta sig till att människorna inte kunde uppleva sig själva som en enhet. De upplevde sig olika beroende på vilka roller de hade för tillfället. Alltså kunde de inte föreställa sig en enda Gud. Abraham upplevde sig som samma hela person var han än befann sig. Därför kom han att kunna föreställa sig en enda Gud som skapat himmel och jord. Det handlar om hjärnans långsamma tillväxt som skapar ett allt mera nyanserat psyke. Nu har vårt psyke utvecklats vidare och vi kan förstå att Gud inte är som en människa utan och ofattbar. Det är intressant att tanken på en enda Gud uppstod ungefär samtidigt i ett litet område i Mellanöstern. På 1300-talet f.Kr försökte Farao införa tron på en enda Gud men prästerna motsatte sig honom. På 1200-talet f.Kr. införde Zarathustra i Persien tron på en enda Gud. Zoroastrismen uppstod och har fortfarande anhängare. Under samma tid förkunnade Mose en enda Gud för Israels barn som var slavar i Egypten. Denna enda Gud skulle föra dem ut ur Egypten till det förlovade landet. På vägen dit gav Mose folket stentavlorna med de tio budorden. Han visste att Gud är en enda Gud men stora delar av folket hade inte hunnit utvecklas psykiskt så att de kunde fatta det. De trodde fortfarande på många gudar och började tillbe en guldkalv när Mose var uppe på berget Sinai. Grundläggande, tror jag, var de tio budorden som Mose fick med sig från berget. De lyfte upp ett folket ur djurisk grymhet. Israels barn var lika grymma och krigiska som alla andra folk i området. De levde som nomader i öknen innan Mose sade att de skulle invadera Kanaans land och göra det till sitt. Det var sed på den tiden att invadera ett land och göra folket till slavar eller utrota dem, alltså begå folkmord. Särskilt gerillakrigaren David ägnade sig åt etniska rensningar. Senare när han blev kung följde han de tio budorden och blev Guds hängiva tjänare. Han dansade inför förbundsarken när den fördes till Jerusalem. Den judiska religionen fick många regler som rutade in det dagliga livet. Framför allt tror jag var de komplicerade mat- och renhetsregler och att inte göra det minsta arbetet på en sabbat. De många strama reglerna var tusen år gamla. De hade tjänat ut sin roll. Israels folk var inte grymma längre och de trodde troget på en enda Skapare.

Så kom Jesus och gav en ny fri tolkning av Guds Lag. Jesus talade om en älskande Gud, en Gud som dömer men inte straffar. Folket frågade vilka regler de skulle följa och Jesus svarade: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” (ex. Mark 12:31) eller ännu starkare: ”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er.” (Matt 5:43-44) Även andra lagar ger Jesus en ny kvalitet, till exempel i Matteus kapitel om saligprisningarna. ”Ni har hört att det blev sagt… …men jag säger er…”)

Egentligen vet vi ingenting om mannen Jesus från Nazareth utom att han föddes där, att han vandrade omkring i Judea, predikade, ansågs vara en stor helare och korsfästes som landsförrädare. Evangelierna berättar ganska olika historier om honom. Inte att undra på. Det är inga ögonvittnen som skrivit Evangelierna. De skevs i slutet på 100-talet. De bygger alltså på muntlig tradition som ju inte kan vara exakt. Dessutom kom den från många olika kristna församlingar. Man har hittat många texter med delvis samma budskap men ofta med helt olika sammanhållande berättelser. En del låter troliga, andra är som sagor och helt osannolika. De fyra evangelierna vi har nu valdes under konciliet i Nicaea år 325 när kristen tro fick sina dogmer. Ändå skiljer sig de fyra evangelierna åt ganska mycket. Dessutom är de inte skrivna av samma person rakt igenom. Språkvetare har visat att olika avsnitt i samma evangelium har olika språkstil. Det betyder bland annat att varje evangelium har haft flera författare. Det är också tydligt att evangelisterna tagit in texter som de själva skrivit. Till exempel har Lukas en sammanhängande berättelse om Jesu födelse och Matteus berättelsen om de vise männen som uppvaktade Jesus. Många forskare anser att evangelisterna hittat på dem för att väcka sina åhörares eller läsares uppmärksamhet. Man var på den tiden inte intresserad av vad som verkligen hände utan av berättelsens budskap. Man använde sig mycket av symbolik. Märkligt är att alla evangelierna berättar exakt samma sak om hur Jesu avrättning gick till även om detaljerna skiljer sig åt något. Det verkar som att man varken förskönat eller gjort symbolik av berättelsen. Kanske var det så att händelsen var så ofattbar och överväldigande att man egentligen inte kunde förstå vad deras messias hemska och förnedrande död egentligen betydde. Vetenskaparna har ingen förklaring eftersom de inte får ta in andligheten. Jag tar mig friheten att göra det och tänker att berättelserna om Jesus bars vidare av människornas inre förvissning att Jesus var Guds Ord till dem. Därför blev förvirringen stor när Jesus faktiskt dömdes till att korsfästas som en uppviglare av folket. Egentligen var han faktiskt det eftersom han predikade ett helt nytt samhälle av människovärde och rättvisa.

I Nya Testamentets beskrivning av rättegången mot Jesus framställs Pilatus som rätt ovillig att döma Jesus. Det strider mot samtidens alla beskrivningar av Pilatus. Han beskrivs som en ilsken och hänsynslös härskare, snar till hämnd och grymma bestraffningar utan att bry sig om den romerska rättens rättviseideal. Han avskedades efter några år på grund av detta. Kanske kan händelserna vid Jesu rättegång tolkas som Pilatus hånfulla lek med judarna. Kanske är det en efterkonstruktion på grund av situationen mellan judar och kristna. Eftersom de kristna trodde Jesus var messias uteslöt judarna dem ur sina församlingar över hela det romerska riket. Judarna hade rätt att utöva sin religion men de kristna hade det inte. De förföljdes då av romarna och dömdes till att bli gladiatorer och slitas sönder av djur på arenorna. Schismen mellan judar och kristna har pågått till efter andra världskriget. Den ledde till ofta grymma förföljelser av judarna med kulmen i nazismen.

Jesus levde i en grym värld. Man torterade. Man korsfäste. Man gjorde gäldenärer och krigsfångar till slavar. Man utnyttjade sina tjänares arbetskraft och misshandlade sina slavar. Samhället bestod av ett tunt skikt rika och mäktiga. Cirka 10 % levde i lyx med bad, teaterarenor och skrytbyggen. Majoriteten var fattiga bönder och mindre fattiga hantverkare. Man föraktade de svaga i samhället och kvinnorna hade inga rättigheter. Det judiska överskiktet av rika och mäktiga gick gärna i romarnas tjänst och hade överinseende över resten av folket. Jesus vände sig mot allt detta. Tiden var mycket turbulent. Den judiska provinsen, där också andra folkslag bodde, befann sig i kris med folkliga protestaktioner och upplopp. Man protesterade mot de romerska makthavarnas hänsynslöshet, mot den judiska överheten som bestod av prästerna, de laglärda som hade fått makten att företräda den romerska administrationen. Det fanns också flera olika sekter som föraktade varandra. En del av dem levde klosterliv så som den kända sekten i Qumran. Det fanns militanta grupper som förberedde väpnade uppror. Det fanns rövare som utnyttjade den allmänna oron. Jesus var klart misstänkt som en folkets uppviglare både av de judiska och de romerska makthavarna. Jesus ville visa hur man skapar en god värld. Han predikade mot det auktoritära samhället. Han visste att det oundvikligen skulle leda till döden. Ändå gjorde han det.

Evangelierna har fört Jesu budskap vidare. Vad som är konkret sanning i budskapet spelar ingen roll. Jesu budskap är psykiskt-andligt. Utan andlighet hade budskapet gått under.

Jesus predikade om en älskande Gud som förlåter synder när man inser dem och ångrar dem. Jesus talade också om Guds rike dit vi kommer efter döden. Man talade då som nu om Guds rike, Himmelriket och Evigheten vilka måste anses vara synonymer. Man trodde i allmänhet att Guds rike-Evigheten-Himmelriket var en plats ovanför himlens blå. I vår tid vet vi att där finns galaxer och svarta hål, stjärnor i olika stadier av utveckling och kollaps. Vi kan bara genom våra andliga erfarenheter veta att ett Gud rike finns inom oss och bortom oss. Det visste Jesus också. Han sade: ”Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.” (Luk 17: 20 – 21) Ja, vi kan ibland känna Guds rike inom oss i vardagen och när vi ber. Guds rike är inte ovanför molnen som man trodde. Det är överallt. En del teologer talar om Guds rike som en andlig dimension. Det blir då fem dimensionen: längd, bredd, höjd, tid och en andlig dimension. Teologerna säger också att Gud är immanent, alltså ständigt i sin skapelse. Gud är också transcendent när hans nåd berör vårt psyke och vår kropp, när vi erfar en personlig relation genom Anden, genom Jesus Kristus, genom Gud själv.

Jesus förlät synder i Guds namn. Det var, och är även nu, obegripligt för många. Problemet är att vi har en benägenhet att göra Gud till vår avbild och vi kan sällan förlåta. Dessutom går det genom hela Gamla Testamentet tankar om Guds straff. Det handlar om kollektiva grymma straff som krig där befolkningen mördas eller görs till slavar. Eller det handlar om straff genom farsot, invasion av skadeinsekter, missväxt och naturkatastrofer. Ond handling skall straffas med samma onda handling. I andra, tredje och femte Mosebok hittar vi den så kallade talionlagen. Den skall ha instiftats av Hammurabi, kung över stadsstaten Babylon, ungefär 1800 år f.Kr. Den spreds i Mellanöstern och bortom den. Den innebar direkt vedergällning. Jag citerar 2 Mos 21: 24 – 25: ”Sker skada, skall du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, bränt för bränt, sår för sår, skråma för skråma.” Jesus upphävde den lagen. Han sade: ”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det Onda.” (Matt 5:38 – 39) Det betyder inte att jag skall låta fienden ha ihjäl mig utan att försvara mig. Det betyder att jag inte skall begå övervåld när jag försvarar mig och att jag inte skall hämnas. Det verkar som att Talionlagen var så ingrodd i medvetandet hos befolkningen på Jesu tid att den följde med in i de kristna församlingarna och in i Evangelierna. Det ledde till ångest för Guds straff som var förvisning till Helvetet. Förlåtelse var helt otänkbar.

Å andra sidan finns det mörka hotfulla passager där Jesus talar om den sista tiden och om att han då skall komma tillbaka och döma levande och döda. Den sista tiden skall komma med outsägliga fasor, med krig, pest och naturkatastrofer. Syndarna skall inte få komma in i Guds rike. Det här går inte ihop med Jesu liv och budskap. Jesus predikade om en älskande förlåtande Gud och själv förlät han alla syndare i Guds namn. §Många jesusforskare anser att hoten om straff och lidande under den sista tiden inte kommer från Jesus utan att de kommit in i den muntliga traditionen om Jesus. Under de två sista århundradena före Jesu tid hade det judiska folket börjat tro på en sista tid då jorden skulle gå under. I Gamla Testamentets finns det inte mycket om ett liv efter döden. Men i det grekiska tänkandet dominerade Platos tanke om en odödlig själ i en dödlig kropp. Där fanns också en ny tanke om rättvisa. Det skulle bli en dom efter döden. De onda skulle då utplånas i eld medan de goda skulle få komma till himmelriket. En del trodde att domen skulle falla direkt efter döden medan andra trodde att den skulle falla vid tidens slut. Jesus sade att ”människosonen” skulle komma vid tidens slut och sortera de onda från de goda och ta med sig de goda till Guds rike. De onda skulle stanna utanför. Jesus sade också att den sista tiden skulle komma under lärjungarnas livstid. Det hela verkar underligt. Som om Jesus började fantisera. Jag kan tänka mig att de många hoten om dom och straff inte alls kommer från Jesus som förlät i Guds namn alla som ångrade sin synd. Dessutom sade Jesus enligt evangelierna att sista tiden skulle komma under lärjungarnas livstid. Å andra sidan finns det kanske en viss sanning i ett plågat slut på vår jord. Men inte att det handlar om Guds straff. Enligt kosmologisk forskning kommer solen att börja brinna ut och då svälla till en röd dvärg som sväljer sina planeter. Kommer de sista människorna att dö av värme eller av syrebrist när atmosfären dunstar bort? Kommer då en älskande Gud att ge människorna en läkande kärlek så att de inte plågas? Jag tror att texterna om dom och evigt plågsamt straff måste tas med en nypa salt.

Jesus tycks i första hand ha dragit till sig folk genom att hela sjukdomar. Jesusforskare menar att berättelserna om Jesu helande är symboliska. Ja, troligenen är en del av dem det, särskilt berättelserna om att blinda kan se. Men fysiska helanden sker i dag också. Ibland på helandemöten. Ibland spontant när folk sätter sig samman och ber. Vad händer egentligen? Här kommer några försiktiga synpunkter. Min erfarenhet som andlig följeslagare säger mig att psykiska symtom ofta blir helande när en person ber eller mediterar. Men också kroppsliga tillstånd kan helas. Det gäller naturligtvis psykosomatiska sjukdomar som uppstår när man blir stressad, när man lider av psykisk problematik eller har en svår livssituationen. Psykosomatiska sjukdomar är inte inbillning. Kroppen kommer i fullständigt olag. Stress kan också utlösa eller förvärra andra typer av sjukdomar som infektioner av olika slag, mag- och tarmsjukdomar, hjärt- och kärlsjukdomar. Den som i bön-meditation drabbas av Helig Ande kan bli mer eller mindre helad, för gott eller tillfälligt. Sjukdomen förvärras igen under förnyad stress. Så har vi helandemöten där det berättas om helt omöjliga helanden skall ha förekommit, till exempel den som har ett krossat knä eller en nervskada som gör en kroppsdel orörlig kan plötsligt röra sig som vanligt. Man kan undra vad det handlar om. Det kan vara en märklig reaktion i den allmänt hysteriska stämningen på helandemötet. Det kan handla om samma reaktion man väldigt ofta ser på demensboende. Den dementa personen är helt borta i tid och rum och känner inte igen folk. Men så kommer en älskad person. De för ett intressant samtal men ganska snart efter att den älskade personen gått är den dementa förvirrad igen. Så finns det enstaka fall av svår obotlig sjukdom som faktiskt blivit helade. Det har dokumenterats genom att flera specialistläkare har ställt diagnosen på sjukdomen och kunnat bekräfta det totala tillfrisknandet med hjälp av alla medel som står medicinen till buds i dag. Folk med totalt spridd cancer har efter ett antal dagar med hög feber befunnits helt fria från sina cancertumörer. Hejdlösa blödningar där man pumpat in liter efter liter blod har plötsligt upphört. En försiktig tolkning till cancerns botande är att kroppens immunsystem plötsligt gått igång med kraft. Därav den höga febern. Man kan tro att Guds kraft stimulerat immunsystemet så att den skapat antikroppar i mängd mot cancercellerna. Vad gäller livshotande blödningar kan man tänka att blodkärlen plötsligt drar ihop sig genom Guds beröring. Sådana helanden är så sällsynta kanske därför att det behövs så många sammanfallande händelser i kroppen som vi ännu inte har en aning om och som vi kanske inte skulle kunna efterapa. Kanske är det också viktigt att den sjuka är öppen för Guds beröring och att förbönerna hjälpt henne eller honom att öppna sig.

Jesus uppstod från de döda. Jesusforskaren Marcus Borg menar att Jesus inte uppstod fysiskt men att lärjungarna upplevde det så. Läser man om lärjungarna möte med Jesus ser man att det måste ha skett på samma sätt som det sker nu, som en andlig erfarenhet. I evangeliernas berättelser mötte lärjungarna Jesus som en gestalt de först inte kände igen. Han dök upp ur tomma intet och försvann på samma sätt. Han gick genom dörrar och väggar. Det är precis som vi kan erfara Jesus, med andra ord som en djup inre andlig erfarenhet, som en inre bild som plötsligt uppstår och försvinner och som man kan samtala med. Lärjungarna tog det som en fysisk verklighet. Vi, tvåtusen år senare, ser det som en inre överväldigande verklighet. Jesus uppstår i anden men det insåg inte lärjungarna. Jag anser att det beror dels på kulturen. Man skiljde inte på inre och yttre verklighet i sina berättelser på Jesu tid. Mitt antagande är dessutom att människornas psyke utvecklats på de tvåtusen år som gått sedan Jesus uppstod. Liksom under hela människosläktets utveckling tror jag att Guds Ande ständigt berör vårt psyke och stimulerar hjärnan och i dess förlängning psyket att utveckla sig vidare. I dag kan vi bättre skilja mellan inre erfarenhet och hallucination än för tvåtusen år sedan. (När man tror att de inre bilderna är fysiska verkligheter kallas det för hallucination.) Somliga kan under en andlig erfarenhet tro att de mött Jesus eller Jungfru Maria fysiskt. Det beror på att den andliga erfarenheten är så omvälvande att man för en tid tappar förmågan att skilja inre och yttre erfarenhet åt.

Jesu budskap handlade visserligen om att vi inte skall synda och gå till rätta med våra personliga synder. Men budskapet var långt större än så. Jesu budskap handlade om en ny värld, en värld av människovärde, rättvisa och kärlek. Jesus ville visa hur man skapar en god värld. Han predikade mot det auktoritära samhället. Han predikade att varje människa är lika värdefull inför Gud. Var och en bör respekteras lika mycket, män liksom kvinnor, fattiga liksom rika. Alla skall vara lika inför lagen. De rika skall dela med sig till de fattiga. Jesus predikade likhet inför lagen. Han predikade lika lön för alla. (Se Matt 20: 1 – 16). Han behandlade kvinnor som jämlikar. Han predikade allas människovärde och markerade det genom att äta med ”syndare” och annat ”föraktligt” folk. Han visste att det oundvikligen skulle leda till döden. Ändå gjorde han det.

Under kristendomen första trehundra år frågade sig de kristna, liksom vi frågar nu, vem Jesus egentligen var. Det finns otaliga skrifter bevarade som tar upp följande frågor. Var Jesus Guds son? Var han Gud? Hade han två gestalter, en gudomlig och en mänsklig? Var han en vanlig människa helt genomträngd av Guds nåd? Blev han adopterad av Gud när han döptes i Jordan? Det skapade ilskna schismer bland de tidiga teologerna. Man exkommunicerade varandra. När kristendomen blivit statsreligion på 300-talet blev kyrkans makt allt starkare och därmed blev de ledande biskoparna allt mera auktoritära. Det fanns många sekter som kallade sig kristna men hade påtagligt bisarra läror. Man samlades i konciliet i Nicaea år 325 där man bestämde vad sann kristen tro är. Alla som inte trodde så uteslöts. Man skapade en ny detaljerad trosbekännelse. Sedan gammalt hade man ett antal trosbekännelser som liknade varandra och där man sade om Jesus: ”…Vi tror ock på Jesus Kristus, hans [Guds] enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria…” Men den trosbekännelsen fick inte alla att tro att Jesus var ett med Gud och Helig Ande. Den nya trosbekännelsen tillåter inga avvikelser: ”…Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern…” Men Jesusforskare har påpekat att ”Guds son” på Jesu tid var en titel för härskare. Kejsare och kungar kallades alltid för Guds son. Även andra män med inflytande och makt kunde kallas Guds son. De kristna hade anledning att kalla Jesus för Guds son för att på så sätt markera att de bara lydde under en Herre, Jesus Kristus och inte Guds son kejsaren.

Konciliet i Nicaea 325 fastställde vad kristen tro är utifrån sin kunskapshorisont. I dag har vi en betydligt vidare kunskapshorisont. Vi måste tolka den. Så har inte skett på ett integrerat sätt. I stället har det uppstått frikyrkor som under många århundraden betraktade varandra som kättare. Innan dess kom upplysningstiden där naturvetenskapliga rön ställdes mot Den nicaeanska icke vetenskapliga kunskapen. Astronomerna Kepler på 1500-talet, Kopernicus och Galieo på 1600-talet bevisade att jorden är en planet som med andra planeter cirklar kring solen i oheliga elliptiska banor. De var djupt troende men den etablerade kyrkan förföljde dem. Kyrkan var enväldigt auktoritär och skapade en översynsmakt som kunde ställa oliktroende inför rätta. Man kunde uteslutas. Man kunde torteras sadistiskt för att bekänna sin ”otro”. Om man inte bekände brändes man levande på bål för att renas från sin synd. Tron blev juridik. Vanligt folk blev självcentrerade och förde inre juridiska processer om sin synd. Det gick ut på att komma till Himmelriket-Evigheten-Guds rike och slippa Helvetet. Man gjorde goda gärningar inte av kärlek till medmänniskan utan för att samla poäng för att komma slippa Helvetets plågor. Man inriktade sig på att göra Guds ”vilja”. Man vågade inte göra egna omdömen utan frågade alltid efter Guds vilja. Men vad var Guds vilja? Var den inbyggd i de syndaregister som kyrkan utfärdade? Man utgick från berättelsen om Jesu ångest i Getsemanes trädgård där han sade: ”Fader, för dig är allting möjligt. Ta denna bägare från mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.” (Mark 14: 36 – 37) Det uttalandet har setts som att vi slaviskt skall göra Guds vilja i livets alla detaljer.

Vi har alla ansvar för det onda vi gör i det lilla eller ibland stora. Det finns inga säkra regler för vad som är en ond handling. Det beror på både personen och situationen. Vi skall inte döda. Nej, men om någon hotar att döda en oskyldig människa är de nog viktigt att jag skjuter först. En viktig insikt är att vi människor inte kan låta bli att synda. Vi syndar dagligen av två orsaker. För det första är man medbjudna på en kollektiv synd om man lever i ett rikt land. Man köper saker som är tillverkade av människor som lever under fruktansvärda förhållanden. Man kan inte låta bli att bidra till miljöförstöringen på grund av samhällenas oförmåga att söka nya vägar för energiproduktion, förhindra förstörelse av natur, koldioxid- och metanutsläpp, djurmisshandel vid uppfödande och slakt av djur och mycket annat. För det andra har vi en arvsynd. Den tanken kommer redan från Paulus (Rom 5:12 – 14). Tanken blev allmänt känd inom kristendomen genom Augustinus biskop av Hippo (354 – 430) som utvecklade läran om arvsynden. I sin självbiografi ”Bekännelser” berättar han utförligt om sin insikt i sin egen synd. Utifrån sina observationer av driftmässiga beteende hos de enkla arbetarna och deras barn på sin fars farm insåg han att han var lika driven till synd till synd som de. Han insåg att hela människosläktet är det. Hans lära om arvsynden är att vi ärvt den av Adam och Eva som syndade mot Gud när de åt av frukterna från det förbjudna trädet på gott och ont. Före Darwins upptäckt av evolutionen var det logiskt. Numera måste vi se berättelsen om Adam och Eva som en helig myt. Låt mig förklara.

Adam och Eva är symbolen för de första människorna som naturligtvis var flera än två. De utvecklades ur en apgren som kallas hominider, människoapor. Människoapornas hjärna växte allt mera så att storhjärnan, som hos vanliga däggdjur är en liten veckad kula, kom att välla över alla andra hjärnstrukturer. Varför det, undrar många forskare. Det är ju inte nödvändigt för släktets hälsa och fortplantning. Nej, det är den inte, men den är nödvändig om vi skall ha med Gud att göra menade paleontologen och jesuiten Teilhard de Chardin. (1881 – 1955) Han skriver i sin bok ”Fenomenet människan” (1959) att Gud skapade människan till sin avbild genom evolutionen. Följden var att påven förbjöd honom att publicera sina skrifter. Då testamenterade de Chardin copyrighten för dem till sin bästa vän som publicerade dem efter hans död. De Chardin skriver i ”Fenomenet människan” att det kan ha varit så att Guds nåd träffade apornas hjärna. De började undra vad det var för underbart som rörde sig i djupet av deras väsen och vände sin uppmärksamhet inåt.

Inte alla apor uppfattade eller brydde sig om det okända som rörde sig i deras inre. Men de som gjorde det fick en allt större hjärna eftersom deras små tankar allt mera riktade sig mot det inre okända. Människoapan började bli medveten om sig själv som en varelse i tid och rum, en varelse som längtade efter Guds beröring i sitt inre, en varelse som började fundera på gott och ont och som visste att den liksom andra varelser skulle dö. Homo Sapiens, den art vi tillhör, började sin utveckling för cirka 300 000 år sedan i sydöstra Afrika. Andra arter uppstod i Europa, i Sibirien, i Sydafrika och Indonesien. En del tycks ha dött ut. Andra blandade sig med Homo Sapiens. Jag vill särskilt nämna Neandertalmänniskorna i Europa och denisovamänniskorna i Sibirien som Homo Sapiens blandade sig med. Homo Sapiens var tydligen energiska och nyfikna. De vandrade ut i världen norrut längs Medelhavets östra kust och kom till Europa. De vandrade vidare västerut tills havet satte stopp för dem. De vandrade norrut och över Berings hav som var en landtunga på den tiden och vidare söder ut genom den amerikanska kontinenten. De tog sig över vattnet till Indonesien och vidare till Australien och Nya Zeeland. De utvecklades mer och mer allt eftersom deras hjärna växte. De tämjde elden och började använda verktyg. De tillverkade musikinstrument och målade uttrycksfulla grottmålningar. Homos Sapiens utvecklade så småningom språk, kanske inspirerade av Gud? Det hände ungefär för 35 000 år sedan. Innan dess hade Homo sapiens börjat vandra över världen. I Europa mötte de Neandertalmänniskorna. Det verkar som att de inte krigade med varandra utan smälte samman. Européer har flera procent gener som kommer från neandertalarna. Inblandningen av andra folks gener är så liten att vi bör inse att hela människosläktet är en enda ras.

Man har hittat gravar och andra föremål som ger uttryck för det andliga. Många tidiga religioner som finns var tillber heliga källor och träd. De föreställer sig goda och onda andar och somliga har goda och onda gudar. Månggudatron är dokumenterad i Grekland, Italien och Mesopotamien, det vill säga ungefär nuvarande Irak och Iran. Gudarna hade olika specialiteter. Man bad till olika gudar för rik gröda, god barnafödsel, för regn, för kärlek och så vidare. Varför andar och många gudar kan man undra. Mitt svar på den frågan är att vi människor gör det gudomliga till vår avbild. Det är mycket sannolikt att de tidiga människorna inte kunde uppleva sig som egna personer. Snarare kände de sig diffusa, som delar av naturen. Därför heliga träd och andar. Senare kunde människorna uppfatta sig själva mera tydligt men inte som en sammanhängande enhet. De kunde uppfatta olika delar av sig själv vid olika tillfällen. Man kan säga att självbilden var fragmenterad. Då blev gudsbilden det också. Man trodde alltså på många Gudar därför att man inte kunde uppleva sig själv som en enhet utan som olika roller. Jag tänker att tron på en enda Gud kom när somliga människor i en kultur kunde uppleva sig som en helhet. De blev profeter. De hjälpte resten av befolkningen att uppleva en enda Gud och sig själv som en enda person. Det behövs mycket av neurologisk och psykisk utveckling för att uppleva sig själv som en helhet. Mera om den utvecklingen i Del II. Här vill jag bara säga att upplevelsen av sig själv som en integrerad enhet tycks ha kommit smygande och blev tydligt i tron på en enda Gud någon gång under 1200-talet f.Kr. De kom med farao Akhenaton, Zarathustra som grundade den nu ännu levande zoroastrismen och slutligen Mose.

Den här utvikningen i evolution var nödvändig för att vi skall kunna förstå vår arvsynd utifrån vår tids kunskapshorisont. Jag börjar med att påminna om att vi människor har utvecklats från djuren och har djuriska impulser. De här impulserna ställer till det för oss och får oss att synda. För att förstå hur det går till behöver vi litet neurovetenskap. Våra impulser finns i djupet av vår hjärna, på samma ställe som hos djuren, nämligen i övergången mellan hjärna och ryggmärg. Där finns sju grundkänslor som jag skall berätta om. De aktiveras i olika situationer som ett djur kan träffa på. I sitt minne har djuret ett medfött minne hur det skall reagera är en viss känsla aktiveras. Reflexmässigt agerar djuret. Vi människor har också de här sju grundkänslorna med sitt medfödd reflexartade reaktionsmönster. Vi kan se det hos små barn. De skriker argt och slåss. De undersöker allt nytt oavsett om det är farligt som till exempel en ljuslåga. De klamrar sig fast vid mamma och skriker övergivet om mamma faktiskt behöver göra något annat. också en bild av vår kropp som förändras när vi växer men också när vi skadas. Varje förälder vet i allmänhet hur han eller hon skall avleda barnets starka känslor och visa det ett nytt reaktionsmönster. Genom det lär sig barnet nya reaktionssätt för sina biologiska känslor. Låt oss titta närmare på det här.

Vi människor har en ofantligt mycket större hjärna än alla andra djur. Det är särskilt storhjärnan som bland annat hanterar vårt tänkande. Med hjälp av vårt tänkande kan vi ändra på grundkänslornas reflexer. Vårt tänkande är beroende på vårt minne som är ofantligt mycket större än djurens. Vi behöver bland ett minne för att komma ihåg vad vi tänker och för att lära oss nya saker. Vi har många olika minnesenheter i storhjärnan som har olika uppgifter.

Vår stora hjärna gör att vi utvecklar ett psyke. Kanske viss djur också har det men inget annat psyke är så omfattande som människans. Psyket utvecklas ur hjärnan men har en helt annan kvalitet. Psyket går att väga och mäta, se eller ta på. Psyket har medvetna och omedvetna områden. Psyket står i kontakt med hjärnan genom känslorna. Det första en människa alltid är medveten om är känslan. Först därefter blir man medveten om vad man tänker om känslan och kan bestämma sig för hur man vill ge den uttryck. Det är då man kan skapa nya handlingsmönster för känslan. Under hela livet lär vi oss nya förhållningssätt till känslan och lägger dem på minnet. Det här är den neurologiska bakgrunden till vår arvsynd och hur vi med hjälp av Guds nåd, kan lära oss att inte synda. Jag får presentera en ny tvärvetenskaplig vetenskap sedan 20 år, neuropsykoanalysen som integrerar neurovetenskap med psykoanalytisk vetenskap.

Psykoanalysens grundare, Freud, ville också förena psykologi med neurologi. Han var från början neurolog och insåg att det i hjärnan uppstår impulser som aktiverar psyket. Han kallade dem drifter. Han ansåg att de var av två slag, libido (kärleksdriften) och aggression (dödsdriften). Båda drifterna är destruktiva om man inte hämmar dem och leder in dem in i konstruktiva banor konstaterade han. Man måste sublimera dem skev han. Intressant är att 1500-talsmystikern Ignatius av Loyola uppfattade människan på samma sätt som Freud fast han använde andra ord. Han skrev att vi människor drivs av oordnade böjelser. Dem måste vi lära oss leda in i goda banor. Gör vi inte det syndar vi. Likheten mellan Ignatius och Freuds syn på människans psyke är fascinerande. Freud släppte neurologin eftersom han insåg att han inte hade några möjligheter att studera neurologin hos en levande människa. Nu har vi många nyanserade undersökningsmetoder som visar hjärnans aktivitet hos levande människor i olika situationer. Därigenom kunde neuropsykoanalysen uppstå. En grupp neurovetare och psykoanalytiker bildade den internationella neuropsykoanalytiska föreningen, NPSA. Jag hade förmånen att vara närvarande och rösta när den bildades. Det var neurovetaren Jaak Panksepp (1942 – 2017) som i samarbete med andra neurovetenskapliga forskare lokaliserade de sju grundkänslor som driver vårt psyke. De finns i ett område i botten på vår hjärna där hjärnan sedan övergår i hjärnstammen. Det området ser likadant ut hos all ryggradsdjur, inklusive människan. Den är vårt biologiska rav. Resten av vår stora hjärna som väller över alla gränser kan vi kalla vårt mänskliga arv.

Det är de sju grundkänslorna som är vår arvsynd. De är programmerade att själviskt och hänsynslöst gör det som är bäst för djuret, även djuret människan. Vi är kallade att sublimera de här känslornas beteendemönster. Det gör vi varje gång en grundkänsla aktiveras. Vi sublimerar dem allt mera. I bönen-meditationen blir vi medvetna om att vi inte sublimerat tillräckligt och det har lett till en destruktiv handling. Då ör det viktigt attb erkönna den och inte försöka korrigera oss själva för det kan vi inte. I bekännelsen kan vi få Guds förlåtelse och kanske en insikt i hur vi skall sublimera nästa gång grundkänslan väckts. Viktigt är att veta att varje nytt sätt att sublimera en grundkänsla läggs ner i minnet och raderas aldrig. Även den ursprungliga reflexen är kvar. Ju flera nya adekvata kärleksfulla sublimeringar vi lägger ner i minnet desto djupare sjunker de gamla beteendemönstren, Men i vissa situationer som påminner om andra situationer där vi använt mera primitiva handlingsmönster kan ett gammalt beteende ploppa fram och man beter sig på ett sätt man senare ångrar. Ja, man kan bära fram det till Gud. I bön och meditation få hjälp att förlåta sig själv och få nya impulser till handlingsmönster. Jag går nu till att beskriva de sju grundkänslorna. Olika psykiatriska psykoterapi hävdar andra grundkänslor. Neuropsykoanalysens grundkänslor har undersökte med hjälp av hjärnans anatomi, människors och djurs reaktioner med hjälp av en avancerad magnetkamera kallad PET-kamera där man kan se en tredimensionell film. Man vet alltså exakt var grundkänslorna uppstår. Man vet också att de ofta uppstår tillsammans och då känner man väldigt nyanserade och olika känslor. Under vårt liv lär vi oss nya handlingsmönster. De är inte alltid goda. Om vi är öppna för Guds kärlek, och det vare sig vi tror eller inte, kan vi utveckla kärleksfulla empatiska handlingsmönster. Men vid stress, sjukdom och katastrofer tappar man kontrollen och de medfödda reaktionsmönstren tar överhanden. Vi syndar mot vår vilja. Arvsynden tar överhanden och vi gör automatiskt det onda utan att förstå det. § De här känslorna spelar alltså en viktig roll i vardagslivet och i våra andliga liv. Därför det viktigt att känna till dem och känna igen dem. Därför vill jag berätta om dem här. Jag återkommer också till dem i del II.

Man skriver grundkänslorna med stor bokstav för att skilja dem från psykologiska termer. Det är deras reflexmässiga beteendemönster vårt tänkande måste tukta. Annars kan vi inte klara vårt liv. Vi lär oss att leda in vårt reflexmässiga beteende i adekvata banor i samspel med vår omgivning ända från födelsen och livet ut. Den medfödda reflexen är vårt första minne om hur man beter sig. Det minnet går inte att radera. Men det kan överlagras av otaliga lager av andra minnen. De här minnena för beteende kan vara helt biologisk, alltså själviska och därför hänsynslösa. Nu är vi människorna kallade att utvecklas till Guds avbild. Guds kärlek kallar varje människa. Vi är alla fria att ta emot Guds kärlek eller sluta oss för Gud. Jag tror att majoriteten av oss tar emot Guds kärlek. Den får vi oavsett vi tror eller inte. Det är min erfarenhet som andligföljeslagare. Den medfödda biologiska reflexen överlagras av allt mera av sofistikerade beteende- och tankemönster. Det sker både medvetet och omedvetet.

Det är våra biologiska grundkänslor som leder oss till själviskt beteende som kan bli otroligt destruktivt. Det är de som leder oss in i syndigt beteende. Det kan handla om grova synder som mord, förskingring och annan stor stöld, kränkningar och förakt och mycket annat. De flesta människor har insupit Guds sanna kärlek, dels genom omgivningens kärlek under livets gång. Jag ger en kort beskrivning av grundkänslorna. De kan utlösas i 0olika situationer och ofta samverkade och skapar nya känslor. Jag vill tillägga att det första vi är medvetna om i varje situation är känslorna, inte tankarna. De kommer millisekunder efteråt.

De sju grundkänslorna är följande: ANKNYTNING 2) SEXLUST, 3) NYFIKENHET, 4) LEKLUST, 5) RÄDSLA, 6) RASERI 7) PANIK/SORG.

1) ANKNYTNING är den första känsla en nyfödd har. Reflexmässigt söker bebin mammas ögon och reflexmässigt tar hon barnet i famn och ser det i ögonen. Anknytning är livsviktig för den nyfödda och uppstår automatiskt hos mamman. Bebi och mamma blir som ett. Bebin upplever sig som en del av mamma och mamma svarar på det. Hon anar ofta direkt vad babyn behöver. Man behöver alltså inte lära sig vara förälder till en bebi. En pappa behöver inte heller lära sig att vara pappa om inte kulturen hindrar honom från det. Det uppstår en symbios mellan förälder och barn som upphör ungefär vid sex till åtta månaders ålder. ANKNYTNING spelar en viktig roll under hela livet. Under hela livet modifieras den i sitt uttryck. Den skapar kärlek mellan människor, vänskap och omsorg om den som behöver hjälp. Det förutsätter att den befrias från sin biologiska själviskhet. Jag tror det sker hos de allra flesta människor genom att Gud alltid berör oss så att en bit av Guds kärlek långsamt förvandlar grundkänslorna till kärleksfulla känslor. De förvandlas också genom medmänniskors sanna kärlek. God anknytning till sin mamma ger personen som vuxen till tillit till livet och till Gud, bra självkänsla, hopp, glädje. Anknytning hos vuxna leder till vänskap och goda parförhållanden. Anknytning kan också vara destruktiv och leder då till symbiotiska förhållanden mellan föräldrar och barn, syskon, vänner och ens livspartner. Man försöker dela den andras liv, antingen genom att underordna sig eller genom att dominera. Ingen av parterna är fri. De förlorar sin självkänsla och sin vilja till varandra.

2) PANIK/SORG aktiveras hos alla djurungar, även hos bebisar, om anknytningen avbryts. Om mamma är borta för länge skriker ungen eller bebisen i panik. Kommer mamman inte inom rimlig tid, och den tiden varierar för olika djur och bebisar, faller ungen eller bebisen ihop som om den var död. PANIK/SORG är meningsfull i naturen. Ungen skriker för att mamma skall hitta den. När hon inte gör det blir ungen som död för att rovdjur inte skall hitta den. Hos människorna är situationen annorlunda. Mamma vet hela tiden var hennes bebi är och det finns inga rovdjur. Men är mamma av någon anledning inte fullt uppmärksam en längre tid sätter PANIK in. Barnet skriker desperat. Kommer mamma inte då drabbas barnet av hopplöshet. Mamma är död. Jag är död. Allt är meningslöst. Depression med andra ord. I allmänhet kan mamma trots allt trösta bebin. Men upprepade långa perioder av PANIK/SORG präglar barnets personlighet. Den automatiska reflexen att vara död förstärks och är svårt att lagra över med hopp, detta trots Guds kärlek är med oss alla. Människobarn är länge beroende av god anknytning, cirka 8 månader. Risken för depression är stor. Allt beror på om barnet kan förlåta skriver barnläkaren och barnpsykoanalytikern Donald Winnicott. Om barnet upplevelse av anknytning varit opålitlig, tillfällig eller inte alls uppstår en känsla av misstro till livet. Vid traumatiska händelser och särskilt förluster tränger sig gamla minnesspår fram och olika former av depression uppstår.

3) RÄDSLA är en känsla som varnar för fara. Det finns många olika reflexartade reaktioner lagrade från början i minnet. Vi har medfödda rädslor som till exempel rädsla för mörker, höjder, stora vatten, spindlar och ormar. Reflexartat ryggar vi tillbaka och springer inför något skrämmande. Eller också går vi till anfall. Rädsla kan förvandlas till ångest när man är rädd för situationer som inte är farliga men som varit farliga i början av livet. Under livet minns både människor och djur farliga situationer de varit med om. Man behöver bara ha varit med om en sådan situation en enda gång för att fortsätta vara rädd för den resten av livet. Det är en naturens sätt att hindra att djur gör om farliga saker. Det kan bli besvärligt om man minns en situation som är farlig för ett barn men inte blir en vuxen. Till exempel att gå ut i trängseln på ett köpgata.

4) RASERI uppstår när man frustreras, skadas eller hotas. RASERI är kan vara destruktiv men egentligen är den till för att försvara sig mot fiender. Den har olika handlingsmönster nedlagda i minnet från början. Man kan anfalla den som hitarvatt sjada en. Man kan döda. Man kan hämnas genom att förstöra eller tortera. Som barn brukar föräldrar hjälpa barnen att ge sin ilska konstruktiva uttryck. Inte slåss och hata. Inte hämnas men väl försvara sig. Raseri får ofta korta reflexartade uttryck när man blir arg. Man höjer rösten. Man skriker. Man slänger saker, m.m. Det här är ett genombrott av de medfödda reaktionsmönstren. I krissituationer kan RASERIets reaktionsmönster helt ta över. Det kan ske i aggressiva protestgrupper men är väldigt vanligt bland soldater i krig eller kriminella gäng. Ofattbara grymheter begås och personerna som är inblandade fattar inte ens vad de gör. RASERI är ofta mycket konstruktiv när man möter ett motstånd mot ett gott initiativ, när man söker ett bättre liv i en svår situation, när man vill arbeta för det goda i en ond omgivning.

5) NYFIKENHET finns hos alla djur och alla människor. Djur och människor utforskar sin omgivning och lägger den på minnet. NYFIKENHET gör att vi lär oss något. Först handlar det om hur vår omgivning fungerar och hur människorna omkring oss är. Senare går vi i skolan och lär oss om världen i stort. En del blir forskare. Andra vandrar i naturen eller utforskar främmande länder på sin semester. NYFIKENHET är livsviktig och ger livslust. Även nyfikenhet kan bli ond. Man kan utforska andras svagheter och använda sig av dem. Man kan utforska andra hemliga inre liv och få makt över dem. Man kan skvallra och trycka tabloidtidningar.

6) LEKLUST kan man se hos alla däggdjur. Människor tycker också om att leka Mindre barn tumlar om och slåss. Större barn tävlar. Vuxna leker när de umgås, när de sportar och tränar, när de går på fest, på restaurang. På konsert och teater. Man har genom minutiösa studier kunnat visa att genom leklust lär sig djur och människor att umgås med varandra. Hos djuren handlar det ofta om en maktkamp, en hackordning. Hos människor stimulerar LEKLUST till glada gemenskaper och fester men också till ärelystnad och maktbegär. LEKLUST alltid till tävling, men en lekfull tävling. Den lekfullheten går överstyr när någon vinner 60% av gångerna har man kunnat visa. Då blandar sig bland annat RASERI i leken och det blir allvar på liv och död. Kanske förklarar det här det märkliga att så många ledare för uppror en diktatur slutar med att upprorsledaren glömmer sina demokratiska drömmar och blir diktator själv.

7) SEXLUST finns redan hos barn. Vuxna kan överstimulera barns sexlust. Det leder till otäcka obegripliga känslor eftersom könsorganen ännu är outvecklade. SEXLUST är opersonlig och driver till sex med vem som helst. SEXLUST väcks lätt i många sociala situationer och kan bli så stark att man har sex fast man inte alls vill det. SEXLUST samordnas ANKNYNING när två personer verkligen älskar varandra. Kärleksfullt sex är en mycket intim handling där man för en stund är en vibrerande enhet med både ömhet och lust. Genom sex bekräftar de älskande varandras person och identitet. Det är vanligt att SEXLUST blir avgränsad från resten av psyket. Man pendlar mellan kärlek och ömhet å ena sidan och ren SEXLUST å den andra.

Våra ohämmade grundkänslor är enligt mitt sätt att se vår arvsynd. De är varken onda eller goda. Men de leder till själviskt och hänsynslöst beteende. Vi människor är normalt inte fullständigt själviska. Guds beröring genomsyrar dem långsamt med sin godhet. Med Guds och goda medmänniskor hjälp kan vi skapa nya goda reaktionsmönster som överlagrar det själviska.

I bön-meditation blir vi allt mera medvetna om vår själviska, hänsynslösa handlingar, om vår synd. Det är ofta små handlingar men de är drivna av kärlekslösa grundkänslor. Många små handlingar skapar ett berg av själviskhet inom oss. Det är därför vi är kallade att bekänna våra små synder om och om igen tills Guds kärlek genomsyrat dem och vi hittat andra kärleksfulla vägar att ge våra själviska hänsynslösa grundkänslor utlopp. Naturligtvis syndar vi stort och helt medvetet också. Sådana synder är så påtagliga att vi ofta spontant bekänner dem. Min erfarenhet som andlig följeslagare säger mig att Gud alltid förlåter. Att fundera över hur man syndar och böra fram sina synder till Gud handlar inte om dom och straff. Det handlar om insikt i vår arvsynd och nya sätt att kanalisera den till godhet. Det leder till nya insikter om hur kärlekslöst vi förhåller oss till oss själva och hjälper oss att älska oss själva. I kärlek förändrar vi vårt förhållande till världen och till oss själva.

I del II skall vi titta på hur biologi, psyke och ande samverkar.