Kropp själ ande II

Kropp, själ och ande

Del 2
Vår psykologi bygger dels på våra grundkänslor som jag redan berättat om. Dels bygger den på våra stora minnesenheter som upptar stora delar av storhjärnan. Djurens minnesenheter är betydligt mindre. Diskussionen huruvida djur har ett psyke går inte att lösa. Människor som umgås med sina djur säger att de har det för man kan ha en personlig relation till dem.. Det gäller till exempel apor, hundar, hästar, katter, delfiner. Minnesenheterna hos både människor och djur har väldigt olika funktioner. Det kan vara intressant att veta att kroppen har minnessenheter för hur den skall reglera hormonbalans, törst, hunger, rörelser och reflexer. Den har minnesenheter för vad sinnesorganen registrerar och hur man rör sig. Det som intresserar oss här är de minnesenheter som gäller psyket. Därför skall vi titta på dem.

Det är viktigt att veta att människan, till skillnad mot andra däggdjur, föds med en mycket outvecklad hjärna. Ett nyfött föl reser sig direkt och letar efter mammas spene. En baby kan bara röra kroppen planlöst. Babyns hjärna är ganska slät och outvecklad. Under de första åren växer hjärnan snabbt och nervcellerna kopplar ihop sig i samspel med vilka stimuli de utsätts för. Det finns som sagt många minnesenheter men de vi intresserar os för vad gäller psyket är arbetsminnet, det nondeklarativa minnet och det deklarativa minnet. Arbetsminnet minns högst 30 sekunder i taget. De korta episoderna som korttidsminnet minns förpassas snabbt till det deklarativa minnet. Där läggs det som hänt ner i bildform. Man kan när som helst återkalla vad som är registrerat i det deklarativa minnet. Därför har vi en sammanhängande bild av vår dag och vårt förflutna. Men vi minns ingenting av vad vi är med om under våra första fyra till sex år. Det beror på att det deklarativa minnet inte alls är utvecklat. Det börjar fungera först efter cirka fyra år. Det nondeklarativa långtidsminnet däremot är aktivt från början. Det lägger ner minnen av känslor och impulser från början. Men dessa minnen har ingen form. De aktiveras när man senare i livet råkar ut för händelser som påminner om dessa formlösa minnen. Man kan inte förstå varför man blivit rädd, arg, besviken… Det deklarativa minnet minns vad vi är med om i bildform. Viktigt är att veta att ingenting raderas av det som lagts i en minnesenhet. Det kan försvagas med tiden men det försvinner inte.

I det nondeklarativa minnet finns grundkänslornas reaktionsmönster och senare mera nyanserade känslor reaktionsmönster. I det nondeklarativa minnet hamnar också händelser som man vägrar att erkänna. De minnena skapar reaktionsmönster och känslor som man inte riktigt förstår. De dyker upp i medvetandet när man är stressad, trött, sjuk eller traumatiserad. När man blir arg kan man skrika, slåss eller försöka hämnas. När man blir rädd kan man krypa ihop och gråta ohejdat eller känna en intensiv oformad ångest. Grundkänslorna ursplungliga handlingsmönster lagras över av nya era adekvata reaktionsmönster under livets gång. Särskilt sker det naturligtvis under barndomen då hjärnan konfronterar sig med ständigt nya situationer där de medfödda reaktionerna inte fungerar. Men reaktionsmönstren fortsätter att vara omedvetna.

Däremot kan vi minnas det som lagrats i det deklarativa minnet i form av bilder ofta åtföljda av känslor och minnet av olika ljud. Men vi minns aldrig exakt. Det beror på att händelser lagras som bilder tillsammans med vad man tänkt och känt. Var gång man minns något plockar hjärnan ihop de bilder som hör till det minnet och skapar en berättelse. Men det är inte säkert att bilderna kommer i rätt ordning eller att alla kommer med. Somliga bilder faller bort. De kan komma tillbaka nästa gång man minns. Luckorna efter de bilder som inte kommit med kan fyllas ut av fantasibilder eller bilder från andra minnen. Man kan alltså tro sig minnas något man aldrig varit med om. Det är därför vittnesmål i en rättegång sällan är helt korrekta. Vittnespsykologer har en stor uppgift. Varje gång vi minns något ser vi det från en ny synvinkel beroende på sinnesstämning och livserfarenhet. Det kan leda till en djupare förståelse av vad man varit med om och en försoning med traumatiska minnen. Man kallar det här för att bearbeta minnet. De gamla minnesspåren försvinner aldrig utan nya lagras över dem och får så småningom övertaget. I takt med det deklarativa minnets utveckling går språkutvecklingen. Vi minns orden och vad de betecknar. Genom språket kan vi tänka tydligare och troligen mera logiskt. Våra tankar är inte alltid medvetna. Ofta upptäcker man att man lärt sig något utan att man tänkt.

Jag vill också nämna minnenas växelstation, kallad hippocampus som sorterar minnena och skickar dem till rätt minnesenhet. Oväsentliga vardagsminnen skickas inte vidare till något minne. Personer man passerar på gatan registreras i allmänhet inte. Var man lagt ifrån sig mobilen hemma registreras ofta inte och man letar efter den ringande mobilen. Hippocampus skyddar oss från svårt traumatiska händelser på ett egendomligt sätt. Det blir tydligt hos personer som varit med om våld och tortyr, övergrepp, krigshändelser och katastrofer. Med andra ord personer som lider av PTSD. Ibland minns man sådana händelser kristallklart. De finns kvar hela livet. Eftersom man varje gång man minns dem lägger ner ett nytt minnesspår kan sådana minnen långsamt tappa skräcken de aktiverar. I andra fall registrerar hippocampus inte minnet alls. Man kan aldrig någonsin komma ihåg händelsen. Däremot kan hippocampus inte radera känslan som direkt hamnar i det non-deklarativa minnet och skapar PTSD med konstruerade minnesbilder. Nu till hur trauma skapar störningar i den psykiska utvecklingen.

Under vår uppväxt utvecklas hjärnan allt mera och skapar minnen för hur man kan reagera i olika situationer. De raderas aldrig men kan överlagras av mera adekvata reaktionsmönster. Om uppväxten är traumatisk skapas det minnen som är inadekvata och orealistiska. De uppstår vid en tid då barnet saknar förmåga att bedöma sin miljö och vad som händer. Med stigande tankeförmåga och erfarenheter av livet blir barnets bedömning allt mera realistiskt. Men under hela uppväxten skapas minnen i både det nondeklarativa och det deklarativa minnet som inte är adekvata. Problemet är att inga minnesspår någonsin raderas ut, utan minne läggs ovanpå minne. Visserligen sjunker gamla minnen allt djupare ner men de kan alltid aktiveras om det vill sig illa, det vill säga om något händer som precis skapar den känsla som ett barndomsminne har lagrat.

Man anser att hjärnan är färdigutvecklad vid cirka 25 års ålder men faktum är att det sker ständiga omkopplingar i den färdigutvecklade hjärnan beroende på vad man är med om. Det kan gälla trauma eller nya goda insikter om livet. Särskilt i högre åldrar tycks en utveckling ske som är intressant. Då uppstår nya kopplingar mellan höger och vänster hjärnhalva. Den åldrande personen ser nya nyanser och invikningar och blir vad man kallar vis. Det vill säga om personen reviderar tidigare minnen. Både psykoanalys och liknande psykoterapimetoder liksom andlig psykisk-andlig utveckling år ut på att revidera reaktionsmönster. Därför behöver andliga följeslagare kunskaper i psykologi. Därför kommer jag att presentera den psykoanalytiska modellen i all korthet. Jag börjar med att presentera de psykiska enheter psykoanalysen arbetar med, nämligen detet, jaget, överjaget och samvetet och självet. Som andlig följeslagare lägger jag till anden.

Detet består av våra grundkänslor och deras medfödda reaktionsmönster som är lagrade i det nondeklarativa minnet. Enligt Freud finns det två grundkänslor, aggression och libido. Men Panksepp har bevisat sju grundkänslor, vad de driver till och var i hjärnan de är belägna. Freud trodde att grundkänslorna var omedvetna och blev medvetna genom tänkandet. PÅ den tiden trodde man att medvetandet uppstod genom tänkandet in storhjärnan. Panksepp och hans team har visat att grundkänslorna är det första vi är medvetna om tillsammans med medvetandet om vår kropp och vårt psyke. Tankarna kommer efteråt. Detet är alltså i grunden medvetet.

Jaget är psykets administratör. Dess kärna finns i främre storhjärnbarken där våra tankar och vårt språk uppstår. Den kärnan har förgreningar och kopplingar till de flesta hjärnområden. Jaget är både medvetet och omedvetet. Genom tänkandet kanaliserar jaget våra medfödda reflexer till allt mera adekvata handlingar och tankar. Så kan till exempel grundkänslan OMSORG avledas från att vilja vara ett med en kär person till att vara vän. Behovet att ta hand om eller bli omhändertagen förvandlas till att hjälpa dem som behöver hjälp och ta hand om sig själv. Utlopp för OMSORG kommer när man hjälper tillfälligt spontant fast man inte känner personen. OSORG kan komma till uttryck genom att man väljer ett hjälpande yrke, till exempel lokalvårdare, sjukgymnast, sjuksköterska. Man tar emot omsorg från okända hos frisören, på semesterhotellet eller genom vårda sig själv med ett varmt bad, på gymmet, med en god bok. RASERI som driver till slå, förstöra, hämnas kan förvandlas till att övervinna motstånd när man arbetar för en bra sak. SÖKANDE som driver till att undersöka sin omgivning kan antingen leda till att man plockar sönder sin omgivning, till exempel lägger sig i närståendes inre psykiska liv. Eller också kan man utveckla intresse för världen och människorna och till forskning. LEKLUST tillfredsställs i olika sporter som inte är professionella. LEKLUST leder till god samvaro, till tävlingar och spel, till förmåga att förhandla, men också till aggressivt självhävdande när leken spårar ur så att bara en skall vinna. Det leder till att hänsynslösa chefer, tyranniska föräldrar och auktoritära statsöverhuvuden. Detta är några exempel.

Jaget är i början av livets outvecklat och svagt. Det saknar dessutom kunskaper och erfarenhet. Barnet behöver de vuxna som hjälpjag, särskilt när barnet överväldigas av sina grundkänslor. När jaget överväldigas uppstår ett psykiskt trauma. Var gång minnet av traumat hotar att dyka upp trycker jaget undan det. Det här är jagets primära försvarsmekanism som kallas bortträngning. Minnet är dock kvar och hotar att bli medvetet igen. Därför skapar jaget flera försvar mot det upplevda. Ett vanligt försvar är att förneka att händelsen var otäck och hotfull, plågsam och överväldigande. Nejdå, den var mest spännande och lärorik. Nejdå, den var inte alls plågsam den var rolig egentligen. En annan försvarsmekanism är fragmentering. Minnet lagras i det deklarativa minnet som små fragment som gör minnet av det som hände obegripligt. Man kan likna det vid ett sönderslaget puzzel. I en terapi eller i bön får jaget insikt i de olika försvarsmekanismerna och kan släppa dem. Då framträder traumat och man kan förstå det och ta ny ställning till det. Ju färre traumatiska minnen jaget har att kämpa emot under uppväxten desto starkare blir jaget. Jaget utvecklas under hela livet. Det förstår mera. Det tänker allt mera kreativt. Det får allt mera kunskaper. Detta naturligtvis bara om omständigheterna är goda.

Överjaget och samvetet är utifrån en kristen synpunkt två olika psykiska enheter. Man kan säga att överjaget övervakar jagets handlingar så att jaget inte skadar dem man är beroende av. Dess handlingskod är att säkra individens och därmed släktets fortbestånd. Man kanske kan säga att överjaget är ett överlevnadinstrument. Överjaget straffar jaget med skuldkänslor om jaget handlar mot överjagets kod. Överjagets skuldkänslor har ingenting med etik att göra. Samvetet övervakar också jagets handlingar och kan straffa med skuldkänslor när jaget gör något destruktivt och oetiskt. Jag föreställer mig att samvetet uppstått under årmiljonerna då människosläktet utvecklats från apa till människa genom Guds ständiga beröring. Jag har intrycket av att samvetets etiska kod hos människor med god vilja blir allt mera nyanserad under livets gång och då påverkar överjagets själviska kod till att bli allt mera osjälvisk. Ingen har studerat hur samvetet blivit till eller var i hjärnan dess minne är lokaliserat eller hur dess kod förhåller sig till överjagets kod. En del psykoanalytiker har dunkla tankar om samvetet. Mina tankar är inte så dunkla. Jag ser samvetet som en enhet skapad genom människans andliga samspel med Guds Ande. Man har däremot studerat överjagets utveckling och felfunktion.

Den internationellt kända barnanalytikern Melanie Klein (1882 – 1960) arbetade med spädbarnsterapier och kunde observera att spädbarn ofta beter sig skuldmedvetet. Hon hade också terapier med småbarn som i sin lek gestaltade och berättade om spädbarnsliknande skuldkänslor. Utifrån sina observationer gjorde Klein följande tolkning. Babyn söker mammas bröst och suger glupskt, inte bara av hunger utan av begäret att vara ett med mamman, att få äta upp henne. När mamma går iväg för att vila eller för att ägna sig åt olika andra sysslor upplever babyn att den ätit upp mamman och då är hon död eller skadad. Ofta kommer mamma tillbaka och tröstar sin baby. Men har babyn övergivits för länge kvarstår skuldkänslorna. De får sin kraft från PANIK/SORG och uppstår lätt i när man upplever att man gjort folk illa. Till exempel genom att säga nej till en begäran, genom att säga emot någons åsikt, genom att hävda sina behov mot någon annans, genom att ta plats i sitt sammanhang. Man kallar de här obefogade skuldkänslorna för patologiska skuldkänslor. Eftersom de lätt väcks och är ordlösa är det svårt att befria sig från dem. De är särskilt störande inom kristna kretsar där man skall bekänna sin verkliga skuld. Även om man känt Guds förlåtelse kan man inte ta till sig den eftersom den patologiska skuldkänslan finns kvar ordlösa, anklagande, smärtsamma. Man tenderar att bikta samma sak om och om igen, livet igenom. De patologiska skuldkänslorna kan också användas för att dölja en verkliga skuld. Jag vill understryka att det här är en förenklad skiss om patologiska skuldkänslor. Under sin barndom råkar man ut för andra situationer där man tror att man är skyldig men inte är det.

Självet är den psykiska struktur som ger oss en bild av vem vi är. Självet utvecklas ur en inre, ordlös bild av vår kropp som är lagrad i hjärnstammen där våra grundkänslor uppstår. Alla djur har en sådan kroppsbild. Men människan utvecklar en psykisk självbild ovanpå den fysiska. Den här självbilderna förändras med åren. De nya självbilderna lagras ovanpå de gamla. Det är denna samling av psykiska och fysiska minnen som man kallar självet. Den fysiska självbilden kan man se i spegeln. Den psykiska uppstår i relation med människor. De är psykiska speglar. Den självbild man har brukar kallas identitet. Den första självbilden uppstår efter födelsen då mamma och barn drivna av OMSORG knyter an till varandra. Grundkänslan OMSORG driver barnet att söka mammans bröst och sedan ögon. Och mammans OMSORG gör att hon reflexmässigt vet vad henne babyn behöver. Det går inte alltid så lätt som man skulle tro. Mamman kan inte alltid ge barnet sin trygga närhet. Annat kräver hennes uppmärksamhet. Om mamman är frånvarande psykiskt eller fysiskt tar PANIK/SORG över. Trygghet och misströstan växlar ända tills mamma och barn hittar symbiosen och kan vila i den. Det kan ta fyra till sex månader eller inte bli av. Man kallar den hör fasen för anknytningsfasen. En lyckad anknytning ger barnet en grundläggande trygghet i livet. En misslyckad anknytning leder till grundmisstro och benägenhet att tolka händelser negativt vilket betyder att de upplevs traumatiska. Anknytningsfasen tar fyra till tio veckor, vanligen åtta. Sedan händer något ganska plötsligt. Babyn blir rädd för främmande och skriker. Man kallar det åttamånadersångesten. Om pappa och mamma har hand om babyn växelvis kan mamma respektive pappa växelvis vara i symbios och växelvis den skrämmande främmande. Den främmande är ett tecken på att mamma och barn inte är ett. Det finns andra i mammas värld. Babyn upplever att den katsas ur symbiosen ut i det okända ensamma. PANIK/SORG blir aktiv igen. Barnet skriken i skräck inför den främmande. Men långsamt tar grundkänslan SÖKANDE över. Barnet tittar nyfiket på den främmande och låter honom bära ut sig i de spännande världen. Processen är ofta kort och tar några månader. Den kallas för separation-individuationsfasen. Barnet s själv är nu avgränsat mot omvärlden också mot mamma. Separation-individuation tar längre tid hos barn som traumatiserats av bristande anknytning. Ibland sker den inte. Livet blir som en enda anknytningsfas som gör att man ständigr söker någon att gå i symbios med. I andra kulturer där man lever i storfamiljer kan det här mönstret för anknytning och separation-individuation se annorlunda ut men de är processer som barnet måste genomgå för att utvecklas till en autonom person. Det finns kulturer som omöjliggör fullständig separation-individuation. Det kan gälla enskilda familjer eller hela samhällen. Personen är alltid beroende av någon. Den personen kan vara dominerande eller beroende. Bådas självbild eller identitet är symbiotisk.

Omgivningens sätt att relatera till barnet utgör en spegel för barnet och ger det början till en identitet som sedan utvecklas under uppväxt och vuxenliv. Det problematiska är att den identiteten inte alltid stämmer överens med den man verkligen är. Vi är dåliga speglar för varandra. Vi vet ju inte riktigt vad som finns i en annan person, inte ens i vår egen. Man är född med olika egenskaper och även om man inte medvetet känner till dem upplever man att något inte stämmer när man blir felaktigt speglad. Ofta är man felaktigt speglad från början. Föräldrarnas drömmar påverkar hur de speglar sitt barn. De kan spegla barnet efter någon som har dött och som de sörjer. En förälder kan spegla barnet som den som skall förverkliga förälderns misslyckade framtidsdröm, eller tvärtom som förälderns föraktade själv. På grund av det här har man alltid några felaktiga självbilder. De finns i minnet som falska själv som existerar vid sidan om det sanna självet och hindrar det sanna självet från att utvecklas och man utvecklar falska identiteter. Det sanna självet har vissa egenskaper och begåvningar, skriver en av psykoanalysens grundläggare, Heinz Hartmann (1894 – 1970). De egenskaperna väntar på att få utvecklas. När de hindras upplever man att något är fel men eftersom det sanna självet inte blivit speglat känner man sig osäker på vad man vill. Man anpassar sig efter vad andra tycker. Samtidigt kan man uppleva sig själv som fel eller oärlig. Även när det sanna självet utvecklas kan identiteten vara delvis osammanhängande. Man har en identitet som barn i förhållande till sina föräldrar, en annan identitet som förälder i sin egen familj. Man har en identitet med sina vänner och en annan som yrkesperson eller som kristen i kyrkan, och så vidare. Beroende på vilken identitet som är aktuell beter man sig olika och upplever sig olika. Har man ett integrerat själv, alltså en hel och sann identitet är man densamma i alla situationerna även om relationerna är mycket olika. Falska själv och identiteter kan uppstå under hela livet beroende på ändrade livsförhållanden. Det kan vara svårt att komma ur sådana falska identiteter eftersom man visar dem för omgivningen som naturligtvis speglar en därefter. Men det sanna självet kan också utvecklas och bli allt mera sammanhängande. Det ger en stabil känsla av identitet och förmågan att tro på sin förmåga, sin vilja och sitt ansvar. Jag tar upp det här med vårt själv, vår identitet, så noga därför att när vi öppnar oss för Gud söker Gud vårt sanna själv under de falska själven. Det kan bli en omstörtande, ibland skrämmande och smärtsam upplevelse.

Anden. Kristendomen säger oss att vi har en ande som kan kommunicera med Gud och med den andliga dimensionen. Jag föreställer mig människans ande som en slags sinnesorgan, ett öga riktat ut i den andliga dimensionen. Den är vår kontaktyta med Gud. Men den ser dåligt och kan bara ana vad som finns där. Läser man själavårdsböcker och berättelser om andlig utveckling upptäcker man att den som vandrar den andliga vägen blir allt mera sann och känner sig trygg i sig själv. Det betyder för mig att personens sanna själva har skakar av sig falska själv och utvecklas allt mera. Många mystiker i alla tider har skrivit att man måste vara sig själv för att möta Gud. Jag föreställer mig därför att vår ande finns i det sanna självet, säkerligen i dess kärna för det var genom Guds beröring som självet började utvecklas. Guds nåd söker vår ande och jag utgår från att den finns i kontaktytan med Gud som är belägen i självets kärna.

Guds nåd söker oss alltid men vi kan inte alltid uppfatta beröringen. En del av oss har lätt att uppfatta den andliga dimensionen andra har svårt för det. Oavsett vilket, når Gud oss medvetet eller omedvetet. Den som har svårt att uppfatta Guds Ande har lättare för att tvivla. Vi kan erfara Guds beröring, Jesu närvaro, Anden när som helst i vardagen i en känsla av kärlek, av helighet och andakt. Det händer i gudstjänst och mässa, i bönegrupper och i egen kort bön. Guds beröring visar sig ofta i en känsla av djup glädje även när man har det svårt. Den visar sig som en omotiverad känsla av trygghet i farliga situationer. Ibland kommer Guds beröring som ett inre tilltal eller en plötslig inre bild.

Guds beröring förändrar våra psykiska strukturer. Försvar mot minnen av traumatiserande situationer faller och man kan konfrontera sig med de psykiska knuttarnas innehåll. Guds nåd ger insikter och hjälper oss att förhålla oss till detta innehåll på ett nytt sätt. Guds nåd tycks beröra grundkänslorna så att de blir mera goda, kanske genom att de medfödda reflexmönstren blir mera kärleksfulla än själviska. Eller också förvandlar Guds kärlek vår upplevelse av känslorna. Ibland drabbar Guds nåd oss som ett åsknedslag och förvandlar vårt psyke i ögonblicket. Det leder till att man under några dagar är både upprörd och förvirrad, rädd och lycksalig. Den som söker Gud aktivt hittar en böne- eller meditationsmetod som öppnar psyket för vandringen mot kontaktytan med Gud.

Alla sanna religioner har meditationsmetoder för att söka Gud och låta sig förvandlas till godhet. De österländska religionerna missionerar västerlandet sina meditationsmetoder och många kristna i västvärlden har under de senaste trehundra åren sneglat mot österländska meditationsmetoder såsom yoga, mindfulness, zenmeditation och ibland mantrameditation. Metodernas syfte är liksom de kristna meditationsmetoderna vända uppmärksamheten inåt mot psykets djup. Man letar efter en inre stillhet som man tror har med Gud att göra. Men är det verkligen personlig Gud man möter eller är det en inre stillhet? Givetvis kommer en hel del troende att ha möjlighet att möta Guds Ande genom de här metoderna men troligen blir det ingen dialog med Gud. Det har funnits meditationsmetoder inom kristendomen från början som man övertagit från judarna och meditationstraditionen har utvecklats. Jag vill nämna fyra vanliga kristna meditationsmetoder.

Tyst meditation innebär att man försöker tömma sitt medvetande från alla tankar och känslor. Det är i och för sig omöjligt men man kan försöka. Teresa av Avila, karmelitsyster, (1515 – 1582) beskriver den metoden i sin bok ”Den inre borgen”. Hon skriver att man skall försöka tömma sitt sinne från tankar och känslor för att ge plats för Gud. Det här liknar en sorts zen-meditation. Teresa skriver att man skall försöka därför att det nästan är omöjligt att undvika lösa oviktiga tankar som hela tiden dyker upp. De är som små hundar som nafsar en i benen. Dem skall man putta undan. Men så kommer det stora hundar, alltså djupa laddade tankar och känslor. Dem skall man låta komma. De bär på budskap från Gud. De handlar om det som hindrar en att våga öppna sig för Gud. Man håller dem kvar i tankarna och ser vilka nya tankar och känslor sim dyker upp. I modern språk kan man säga att hin uppmanar oss att låta jaget följa Guds ljus in i våra minnen. Hållna i Guds kärlek kan vi släppa våra försvarsmekanismer och konfrontera oss med innehållet, det traumatiska minnet som förvränger vårt psykes sätt att fungera. Hållen i Guds kärlek kan vi sedan se det traumatiska minnet från olika synvinklar tills vi försonats med det. Och med det är knuten borta och vi kan fortsätta till nästa minnesskal. Under den här processen ser vi vårt liv och de lidanden vi gått igenom i kärlekens ljus i stället för bitterhetens och vredens eller hatets.

Bibelmeditation utgår från en bibeltext och låta den styra ens tankar och känslor, bilder och föreställningar. Det här gör man ofta spontant när man läser sin dagliga bibeltext. Mera strikta och djupgående bibelmeditationer beskriver Ignatius av Loyola, jesuitordens grundare (1491 – 1556) i sin bok ”Andliga övningar.” Den var från början enbart till för Jesuiterna men har sedan mitten av 1900-talet blivit öppen för lekfolk tillhörande alla kyrkosamfund. Den är mycket populär och används på sätt som Ignatius kanske inte avsett. Min erfarenhet av den metoden (Jag har en ganska avancerad utbildning i den.) är att den alltid är till stor hjälp i att öppna sig för Gud och att utvecklas både psykiskt och andligt. En ignatiansk meditation går ut på att leva sig in i en berättelse ur Bibeln, huvudsakligen ur Nya Testamentet. Sedan låter man Guds Ande utforma berättelsens utveckling. Det händer att den bild man gjort sig försvinner och andra bilder och minnen dyker upp. Dem skall man följa. De kan symboliskt stå för en knut någonstans i lagren av minnen som blockerar eller snedvrider den psykiska och därmed den andliga utvecklingen. Ignatius avsåg att man skulle göra de andliga övningar under en fyra veckors retreat på ett kloster. Man får sju texter att meditera över och träffar sin andliga följeslagare varje dag. Man berättar vad som hänt av känslor tankar, andliga erfarenheter under varje meditation. Utifrån den berättelsen kan den andliga följeslagaren ana vilka texter som kan leda konfidenten vidare. Ignatius bok ”Andliga övningar” är en detaljerad beskrivning på vilka texter varje dag skall innehålla. Ignatius var ganska tvångsmässig. Han tar upp alternativa texter och hur man skall tolka dem. Numera tror jag att andliga följeslagare kan mera psykologi och känner sig fria att anpassa texterna på att nytt sätt till konfidentens behov. Numera kan man göra de andliga övningarna en vecka i taget. Jag tror att det hindrar en från att gå riktigt djupt. Däremot tycks andliga övningar i vardagen i många fall leda till samma djup. Man gör en meditation varje dag under 30 veckor. En vecka står för en dag. Kanske är de meditationerna så djupgående därför att de förblir levande under hela dygnet. Man kan också göra några meditationer undre en kort retreat. De är bra i alla stadier av den andliga utvecklingen. Jag vill tillägga att jag lett andliga övningar i vardagen per e-mail med förvånansvärt fina resultat.

Mantrameditation finns också inom kristendomen men man tänker kanske främst på den som en österländsk meditationsform. Mantrameditation innebär att man upprepar heliga ord om och om igen hela meditationen igenom. Inom kristendomen är ett sådant mantra ”Jesus Kristus” eller bara ”Jesus”. Eller också den traditionella Jesusbönen: ”Jesus Kristus, Gud son, förbarma dig över mig syndare”. Den här typen av meditation beskrivs av den anonyme ryske vandrarmunken som skrivit ”En rysk pilgrims berättelse”. Troligen levde han under första hälften av 1800-talet.

Heliga bilder. Slutligen vill jag nämna meditation över heliga bilder, vanligen av Jungfru Maria med Jesusbarnet eller av Jesus själv. Men under långa tider har kristna, senare bara katoliker, mediterat inför bilder av olika helgon och martyrer. Man sitter framför den bild man valt och låter tankar fara som de vill, lyssnar inåt sig själv, talar till bilden och kanske får man ett svar. Inom österländska religioner finns en motsvarande meditation, den så kallade mandalameditationen. En mandala är en symmetrisk bild, med olika motiv symmetriskt ordnade kring en mittpunkt och inom en cirkel. Den mediterande sitter framför bilden och koncentrerar sig på den. Jag tar upp det här för det visar hur lika och ändå olika religionsutövning i olika religioner är.

Mystiker i alla tider har beskrivit vad som händer under den andliga utvecklingen. Beskrivningarna har mycket gemensamt trots att de skrivits under olika tidsepoker. Jag tar upp några av dessa beskrivningar. Den senaste kommer från James Fowlers doktorsavhandling i teologi “Stages of Faith” från 1981. Fowler beskriver följande utvecklingsstadier: 1) Före 4 års ålder handlar tron om tillit eller misstro ofta genom upplevelsen av trygghet eller otrygghet hos föräldern. 2) fram till tonårskriserna har barnet en fantasifull troskyldig eller räddhågad barnatro. 3) Under tonåren gäller identifikation och ifrågasättande av samfundets trossatser. 4) Ung vuxenålder leder ofta till nya frågeställningar och tvivel. En kamp med Gud. 5) Mogen vuxenålder leder till ett accepterande att man inte riktigt kan veta något om Gud. Man får ständigt nya insikter. 6) Upplysning och visdom.

År 1678 utkom en bok som lästs av många i alla kommande århundraden. Den är skriven av engelsmannen John Bunyan och läses än i dag. Den är översatt till många språk. På svenska heter den ”Kristens resa”. Den låter Kristen ge sig ut på vandring för att söka Gud. Han vandrar genom olika landskap, städer och byar och möter olika varelser och människor som han frågar om Gud. I allegorisk form beskriver den här boken i stort sett samma utveckling som Fowler beskriver. Skillnaden är att Bunyan betonar synden och ångesten för att inte komma in i himmelriket.

Sedan stannar jag vid tre 1500-talsmystiker, nämligen Ignatius av Loyola (1491 – 1556), Teresa av Avila (1515 – 1581) och Johannes av korset (1542 – 1591). De var nästan samtida och alla tre var spanjorer. Kanske var det något i den tidens spanska kultur som gjorde dem så öppna för andlig utveckling. Jag har redan nämnt Teresa och Ignatius beträffande sättet att meditera. Johannes av Korset är speciell därför att han gör en beskrivning av den psykisk-andliga utvecklingen i sin bok ”Själens dunkla natt”. Johannes har skrivit många böcker, alla lika läsvärda än i dag.

I min beskrivning av den psykisk-andliga utvecklingen kommer jag att följa Johannes av Korsets beskrivning. Johannes av Korset delar upp den andliga utvecklingen i två delar, förälskelsen och själens mörka natt. Den mörka natten har två delar, sinnenas natt och andens natt.

Förälskelsen är startpunkten för många människors andliga utveckling. Vanligtvis börjar den med en känsla av flödande kärlek och lycka. Den kan komma under bön och meditation men också helt oväntat när som helst. Hela psyket blir berört och ofta faller man i gråt. Det här kan gå över efter en stund eller vara någon dag eller till och med månader. Förälskelsens kärleksrus är vanlig i karismatiska ungdomsgrupper. Det är till en del en grupprocess där somliga kan öppna sig för Gud och erfara genuina gudsmöten medan andra dras in i den andliga kärleksfulla stämningen utan ett personligt gudsmöte. De flesta lämnar så småningom den karismatiska rörelsen. De vandrar vidare in i själens mörka natt eller gör paus i sin vandring mot kontaktytan med Gud därför att de blir upptagna av familjeliv och arbetskarriär. En del blir kvar i kärleksruset, skriver Johannes av Korset. Deras själ orkar inte med den mörka nattens påfrestningar. Därför håller Gud dem i sin kärlek så att de kan leva som goda tjänande kristna. Som jag ser det har de här personerna ett skört jag vilket kan bero på ärftliga faktorer men oftast har sin orsak i en otrygg eller traumatiserande uppväxt. En annan orsak är att den kristna traditionen kan förleda den troende att förhålla sig som ett litet barn till Gud. Gud är allsmäktig och bestämmer allt. Man ber därför Gud att ta bort det onda som händer en och undrar om detta onda är Guds straff för ens synder. Med andra ord man går tillbaka till barnets längtan efter en allsmäktig förälder som fixar allt. Men den andliga utvecklingen visar på något helt annat. Den manar till identitet och mod. Den manar till ansvar och hjälpsamhet. Det här utesluter inte att de som behöver stanna kvar i kärleksruset är älskade av Gud.

Den mörka natten börjar med att Gud blir tyst. Den varma känslan av kärlek och Guds närhet upphör. Man känner sig olycklig och undrar om Gud vänt sig från en därför att man syndat. Många övergår till olika mer eller mindre drastiska botgöringar. Fasta är det vanligaste i vår tid. Förr förekom att gissla sig själv, att gå barfota i snön, Gå utan ytterplagg på vintern. Johannes av Korset skriver att Gud drar sig tillbaka därför att den bedjande skall renas från sin synd och utvecklas som person. Det kan jag hålla med honom om. Till skillnad från Johannes har jag en mera detaljerad kunskap om vad som händer i psyket – och då också i hjärnan. Jag börjar med att säga något allmänt om den mörka natten. Sedan tar jag sinnenas natt och andens natt mera detaljerat.

Under den mörka natten lyser Guds ljus in i vårt psyke genom vår ande, vår kontaktyta med Gud. Hållna i Guds kärlek kan vi förvandla våra grundkänslors själviska drivkrafter till konstruktiva medmänskliga impulser. Johannes av Korset säger att vi renas från synd. Javisst händer det. Men det händer mycket mera än så enligt min erfarenhet som andlig följeslagare. Jag har neuropsykoanalysen at beskriva det med. Jag vill kalla processen för helgelse eftersom hela vår personlighet börjar fungera enligt den gudomliga kärlekens princip. Jaget måste nämligen vandra genom lager på lager av minnen och ta ny ställning till dem utifrån den gudomliga kärlekens princip. I lagren hittar jaget knutar av traumatiska upplevelser, knutar av elakhet och hat, knutar av själviskhet och högmod. Jaget har förvisat dem till omedvetenhet genom olika försvarsmekanismer. I de flesta knutar finns finns också minnen av hur vi upplevt oss själva i situationen, vilket i allmänhet betyder att det finns ett falskt själv i knuten. Det svåra med våra minnesenheter är att minnen aldrig raderas. De läggs i lager på lager ner i minnesenheterna. Visserligen blir de äldsta minnena svåråtkomliga och kanske suddigare men erfarenheten visar att i kritiska situationer kan ett minne från ettårsåldern dyka upp. Det är bildlöst men resulterar i kraftiga omotiverade känslor som helt kan överväldiga personen. Vi skriker och slår omkring oss, klamrar oss fast vi någon, vi slår händerna för ansiktet eller springer iväg. Det är nästan alltid minnen som har samma känslokvalitet som den aktuella situationen vagt antyder. Efteråt förstår vi inte vår primitiva reaktion. Guds ljus lyser på knut efter knut. I detta kärlekens ljus kan jaget öppna dem och med Guds hjälp kan ge dem en ny lösning. Alla knutar behöver inte öppnas. Guds ljus leder jaget förbi dem. Men jaget har rätt att stanna av sig själv be Gud hjälpa att öppna dem också. En del knutar. De svårast och olidligaste verkar förvinna på vägen. Det är som om Guds ljus bränt upp dem. Man är plötsligt fri från tärande psykiska symtom. På så sätt försonas vi med vårt liv och med Gud. Guds nåd visar oss det onda vi gjort och gör och hjälper oss att göra något gott i stället. Man kan tänka sig att Guds nåd också påverkar själva grundkänslorna till godhet men det är svårt att veta. Knutarna består inte bara av själva händelsen utan också minnet av våra relationer till människorna omkring oss vid tillfället. Därmed återkallar minnet den självbild som händelsen väckte. Den självbilden kan vara sann eller falsk, oftast bygger den ett falskt själv. Det kan jaget förkasta. Genom att självbilden befrias från falska och oftast självhatande falska kan det sanna självet få plats att växa och utvecklas. Det är en plågsam och ibland skrämmande vandring mot våra allra tidigaste minnen som präglat vår personlighet. Det är en underbar kärleksfull process där man ömsom vandrar i mörk förtvivlan och ångest men ändå hållen i Guds kärlek. Guds kärlek hjälper oss att acceptera det vi varit med om och att älska oss själva med alla felslut, felhandlingar och andra brister. Guds sanning visar på nya sätt att förstå, tänka och känna. Det här förklarar varför bön och meditation ofta är smärtsamma och svåra men samtidigt indränkta i gudsmötets frigörande sanning och frihet. Ett verkligt gudsmöte lämnar en upprörd och trött. Ofta har vi mycket att fundera på efteråt. Det här gäller alla former av Gudsmöten. De kan ske i bön och meditation, i en vandring längs havet, under en mässa eller på bussen till jobbet. Men man vandrar också mot befriande insikt och självförståelse när det sanna självet växer och utvecklas. Man vilar allt mera i Guds kärlek. Inte alla minnesknutar måste öppnas.

Den psykisk-andliga utvecklingen har likhet med en insiktsterapi. Men man går från klarhet till klarhet. När det gäller minnen från tidigaste barndom som bara är lagrade i det nondeklarativa minnet minns man till att börja med bara diffusa obegripliga känslor. Då hade varken tankeförmåga eller deklarativt minne hunnit utvecklas. Det är väldigt svårt att förstå dem och därför bearbeta dem. Men Guds ljus stimulerar fram inre drömliknande bilder som i symbolisk form beskriver det formlösa minnet. Ofta är processen inte helt medveten och går djupare än en insiktsterapi vanligtvis når. Man kan säga att Guds ljus är starkare än terapeutens ljus. Och Guds kärlek är mera djupgående än terapeutens empati. Den lindrar smärtan, skräcken, skulden, skammen.

Det är svårt att förstå de bilder och motstridiga känslor och tankar som uppstår under meditationerna. Förr tolkade man dem i rent teologiska termer. Visserligen ger Gud sig inte. Om och om igen dyker en hindrande knut upp i meditationen eller bönen. Det kommer i nya bilder, tankar, impulser. Därför är det viktigt att den andliga följeslagaren uppmanar konfidenten att vänta på Guds bekräftelse. Den kan komma som ett möte med en person som säger det man inte vågat tänka eller kommer med ett förlösande visdomsord. Har den andliga följeslagaren psykologisk kunskap kan hon eller han ofta tolka de bilder, känslor och anjar som kommer upp i meditationen eller bönen.

Varför, frågar sig säkert många, skall det vara så här krångligt? Kan Gud inte bara släta ut vårt psyke när vi ber om det så intensivt. Gud är ju allsmäktig. Mitt svar är att Gud inte utövar inte sin allsmäktighet över sin skapelse. Han har skapat den så att den kan utveckla sig själv. Det har vetenskaperna visat oss. Evolutionen har lett från Big Bang till människan. Och människan verkar vara Guds medskapare. Varje människa utvecklar sig från födelsen in i vuxenhet och ålderdom på sitt eget sätt.

I det här sammanhanget vill jag understryka att ordet älska är ett missbrukat ord. Jämför följande uttalanden: ”Jag älskar dig.” och ”Jag älskar glass.” I båda fallen handlar det att tycka om. Men Jesus sade: ”Älska era fiender.” Dem kan man knappast tycka om. Dem måste man ofta skydda sig från. Man kan tala mot dem, arbeta mot dem, i krissituationer döda dem. Men i ingen situation begår man övervåld. Man låter, med andra ord inte RASERI få kontrollen så sadism, hat och hämnd får överhanden.

Den mörka natten pågår hela livet, avbruten genom stunder då man erfar Guds kärlek på samma sätt som under förälskelsens tid. I svåra situationer kan man oväntat få kraft och kloka tankar från ”ingenstans”. Ibland får man en omvälvande andlig erfarenhet som stärker modet att öppna kontaktytan till Gud allt mera. Johannes av Korset delar upp den mörka natten i sinnenas natt och andens natt. De två nätterna är inte klart avgränsade utan kan pågå samtidigt. Jag skall titta på hur Johannes beskrivning av de två mörka nätterna kan tolkas ur ett neuropsykoanalytiskt-andligt perspektiv.

Sinnenas natt. Sinnenas natt handlar om vår synd, skriver Johannes av Korset. Inom kristendomen talar man om att vi är födda syndare. Vi har ärvt Adams och Evas synd. Adam och Eva lät sig förledas att äta av det förbjudna trädet som visar en vad gott och ont är. ”Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.” (1 Mos 1: 16 – 17) Hur skall man förstå Guds mening? Det är väl viktigt att lära sig vad gott och ont är, vad sanning och lögn är? Eller skall vi inte se Guds tal till Adam som ett hot utan som en varning. Om vi vet vad gott och ont är måste vi göra det goda vilket innebär att uppoffra sig för andra, kanske till och med dö. Dessutom, om vi tror oss att vi är odödliga kommer vi att se sanningen, vi är dödliga. De första kristna uppfattade berättelsen om Adam och Eva som en sanning. Det är logiskt för den tidens kunskap om människans tillblivelse. Paulus menade att eftersom alla människor härstammar från Adam och Eva måste alla ha ärvt deras synd. Paulus vad den som spred kristendomen i den romerska världen. Han reste runt och grundade de första kristna församlingarna. Hans brev till dem är kvar och är grunden för kristendomen tillsammans med Evangelierna. (Rom 5:12 – 14: Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden, och så nådde döden alla människor därför att de alla syndade. Se också 1 Kor 15: 20 – 22 och 1 Kor 15: 45.) Vi är enligt Paulus skyldiga till synd redan vid födelsen. Den tanken utvecklades vidare av Augustinus, biskop av Hippo (354 – 430). I sin självbiografi ”Bekännelser” berättar han utförligt om sin insikt i sin egen synd. Han går sedan vidare och berättar om sina observationer av det driftmässiga beteende hos de små barnen till arbetarna på hans fars stora lantegendom. Som liten var det ingen som brydde sig om honom oh han såg det han inte borde se. De vuxna hade sex i buskarna. De små barnen onanerade. De vuxna slogs och stal. Det här gjorde att han insåg att vi alla syndar från födelsen. Augustinus framhävde Paulus lära om arvsynden. Före Darwins upptäckt av evolutionen var det här logiskt. Numera måste vi se berättelsen om Adam och Eva som en helig myt. Som alla Bibelns myter har den en dold sanning. Jag tror nämligen dessa myter har uppstått genom andliga erfarenheter. De är från början tolkningar och kan tolkas om. Jag har redan gett en tolkning av Guds kärleksfulla tal till Adam. När du blir vuxen måste du ta ställning till sanningen om gott och ont. Då kommer du sorgligt nog också att se sanningen om att du är dödlig. En annan tolkning är att om vi äter av trädet på gott och ont öppnar vi oss för Guds beröring. Då får vi se vad som finns bortom biologin, nämligen Guds rike, alltså den andliga dimensionen. Där får vi kunskap om vad gott och ont är. Där får vi hjälp att acceptera att vi är biologiska varelser som kommer att dö.

Neuropsykoanalytiskt sett handlar sinnenas natt om våra grundkänslor och deras medfödda reaktionsmönster. Av det här följer att vi oundvikligen ständigt syndar. Det handlar om att leda in våra grundkänslor i kärleksfulla handelsmönster. Men det kan vi inte göra förrän vi löst upp tidigare modifieringar av grundkänslornas handlingsmönster. De har ofta uppstått när vi överväldigats av känslorna. Då skapar jaget knutar av försvar runt minnet av händelsen och nekar den tillgång till medvetandet. Automatiskt kan dessa knutar leda oss in i syndigt beteende. Därför måste de bort.

I bön och meditation eller bara genom att helt omedvetet öppna sig för Guds nåd i vardagslivet blir man långsamt medveten om att man syndar. Ofta gör vi medvetna stora synder på grund av hat, rädsla, maktbegär och habegär, synder drivna av RASERI. Eller vi missbrukar SEXLUST som driver till rent biologiskt sex när det egentligen kan vara en helig kärlekshandling där två människor intimt erkänner varandra i lust. Det kan handla om LEKLUST där leken inte blivit fostrade utan övergått till högmod och sökande av makt. Det handlar om OMSORG som blir dominerande. Den man har omsorg om blir beroende och måste anpassa sig efter omsorgstagarens vilja. Eller också blir den omhändertagna dominerande och tvingar sig på sin vårdare. I båda fallen uppstår ett beroendeförhållande där den en parten är utlämnad till den andra. Det är vanligt mellan föräldrar och barn och i parförhållanden. Det blir en symbios. SÖKANDE leder till att utforska sin omgivning. Hos människor leder det till forskning. Men forskningen kan går för långt. Den kan leda till atombomber och genmanipulerade människor. Vad gäller PANIK/DEPRESSION kan man inte tala om synd eftersom känslan tar över jagets funktionsförmåga.

Hållen i Guds kärlek får man i bön och meditation insikt om sina vanemässiga synder. Jag ger några exempel. Man är ovänlig mot folk som råkar störa en, man skattefifflar litet lätt, man tränger undan någon annan för att få en fördel, man ljuger eller bedrar litet lätt för en förmån, man knycker småsaker… Man gör det omedvetet och vanemässigt, ibland bara när man är sur. Det tar tid att bli medveten om sina småsynder. Men de är viktiga under livets gång blir ett berg av elakhet. Gång på gång blir man under sin andliga utveckling varse sina syndighet i smått och stort när Guds kärlek lyser in i psyket. När man bekänner dem i ord blir de tydliga. Sedan ger Gud jaget kraft att bekämpa dem. På det här sättet slutar vi att synda.

Gud straffar inte. Gud fostrar. Men vi människor straffar oss själva med självförakt, skam och skuld. Många hämnas på sig själva med sadistiska självbestraffningar såsom långa fastor och vakor, genom att leva i självpåtagen extrem fattigdom, genom att gissla sig själv. Man ber om och om igen Gud om förlåtelse i långa självhatande böner. På det sättet stänger man kontaktytan till Gud utan att avse det. Gudförlåter men vi människor har svårt att förlåta oss själva. För att göra det måste man vara ödmjuk. Man behöver ta emot sitt sanna själv med alla dess brister. Man behöver älska sig själv. Därför några ord om att älska. Att älska betyder inte att tycka om. Att älska betyder att man inte vill någon annan något ont. Man kan avsky, till och med hata fienden men man vill den inget ont även om man i sista hand blir tvungen att skjuta honom eller henne. Man kan älska sig själv precis som sina fiender. Ma kan inse att man har gjort ont men i sin bön ta emot Guds förlåtelse och hållen i Guds kärlek sluta att straffa sig själv och i stället sörja det man gjort.

Andens natt kommer med en smärtsam förvirring, en en fråga vem man egentligen är. Johannes förstår inte riktigt vad som händer men tror att själen renas ytterligare från synden. Under den processen lär man känna sig själv. Johannes beskrivningen ger mig intrycket av att andens natt handlar om att bli sig själv. Man har kommit så långt att jaget kan uppfatta det sanna självet när Guds ljus lyser på det. De falska själven finns kvar till att börja med. Man är förvirrad och vet inte vad som är sant och vad som är falskt. Man känner sig som en lögn. Stärkt av Guds kärlek undersöker jaget det sanna självet och upptäcker nya egenskaper, men också falska själv som klängt sig fast. En del falska själv har man skapat själv. Ibland vill man inte släppa ett falskt själv för man upplever det som bättre än det sanna självet. Den här typen av förvirring uppstår också i normala identitetskriser under livets gång. Psykoanalytikern Erik Homburger Erikson (1902 – 1994) beskriver i sin klassiska bok ”Barnet och samhället” och i ”Den fullbordade livscykeln” identitetsutvecklingen under livets gång. Identiteten förändras många gånger under olika livsskeden, skriver han. Det leder till perioder identitetsförvirring. Första gången det händer är kring fyraårsåldern. Det är då jaget lyckas smälta samman självets olika fragment. Det är ungefär då de flesta barn slutar att kalla sig själva vid namn och säger ”jag”. Nu börjar barnet säga emot föräldern: ”Jag vill inte.” på det sättet bekräftar barnet sig själv som en egen person. Man talar om trotsåldern. Många barn ljuger. När föräldrarna går på lögnen bekräftar de att barnet är en egen person. Egentligen avskyr barn lögner eftersom de vuxna vet allt om livet. Under tonåren, när man utvecklas från barn till vuxen, är identitetsförvirringen särskilt stark. Den unga människan skall lämna barndomshemmet och ta ansvar för sitt eget liv. Man är både barn och vuxen. Man upptäcker både egenskaper man tycker om och egenskaper man avskyr. SEXLUSTEN blir stark och kräver utlopp trots att man psykiskt inte är mogen för det. Det blir många besvikelser som kan bli traumatiska. Den unga personen behöver de vuxnas spegling och undervisning i vad det innebär att vara vuxen. Samtidigt märker tonåringar trots förvirringen när de vuxnas spegling är fel. De vet däremot inte vad som är rätt. Tyvärr har många föräldrar svårt att se sina barns vuxenhet och fortsätter att behandla dem som barn. Det kan hindra identitetsutvecklingen till vuxenhet. Andra släpper tonåringen helt vilket tonåringen inte klarar. För att hitta sig själv söker sig tonåringar till ungdomsgrupper för att pröva olika roller. Men där speglar man inte varandra utan skapar roller som kan bli till falska själv. Även i vuxen ålder uppstår perioder av identitetsförvirring, till exempel när man blir förälder, när måste byta jobb, när man får en ledarposition eller när man måste fly och bosätta sig i främmande land. Det är skrämmande att släppa den gamla invanda identiteten som oftast består av det sanna självet och en del falska själv. Att släppa sin gamla identitet och skapa en ny är en smärtsam process som många inte ger sig in på. Man förblir sina föräldrars barn. Man är en osäker chef. Man känner sig fel i samhället. Något av det här blir tydligt under bön och meditation i sinnenas natt. Genom Guds spegling växer det sanna självet fram ganska snabbt och då faller de falska själven. Under den andliga utvecklingen i sinnenas natt kommer man ur förvirringen med en ny trygghet i sig själv och i Gud. Perioder av förvirring följda av trygghet och klarhet i Gud kommer i vågor allteftersom man kan ta emot Guds spegling och släppa falska själv. Under den här utvecklingen accepterar man sina tillkortakommanden och upptäcker sina tillgångar. Det är en befrielse när föraktfulla falska själv faller men kan också vara en sorg när självtillräckliga och högmodiga falska själv faller. Under den här processen blir man allt mera blir ödmjuk.

I det här sammanhanget kan det vara bra att säga några ord om ödmjukhet och högmod. Ödmjukhet är ett missförstått ord inom kristenheten. Man ödmjukhet ofta betyder att man förnekar sig själv. Man hävdar aldrig att man vet eller kan något bättre än någon annan. Man säger inte emot även om man är bättre informerad eller tränad än den andra. Man utvecklar ett falskt ödmjukt själv. Men under den ödmjuka ytan föraktar man alla andra för att de inte är lika ödmjuka och självutplånande. Den falska ödmjukheten har inte bara med kristendom att göra. Den kan vara följden av omgivningens föraktfulla spegling under barndomen. Den kan vara ett försvar mot ett högmod man utvecklat som barn därför att man varit familjens stolthet och trott att man är vackrare, kvickare, mera begåvad än andra. Under den andliga utvecklingen växer den sanna ödmjukheten fram ur det sanna självet. Man vet vad man kan och vad man står för. Man vågar hävda sig mot andra utan att förakta dem eller såra dem. Man är klart medveten om att man inte är värd mera än någon annan människa och man är tacksam för sina begåvningar och kunskaper.

Sammanfattningsvis vill jag säga att under den mörka natten utvecklas man allt mera till godhet och människokärlek, till att bli sig själv och acceptera sitt liv. Man blir medveten om de trauma som hindrar en från att öppna sig för Guds nåd och kan hållen i Guds kärlek bearbeta dem. Man blir allt mera klar över sin verkliga synd och kan skilja mellan verkligt elakt beteende och beteende som inte är synd men som på grund av trauma framkallat patologiska skuldkänslor. Man blir mera kärleksfull, snar till att förlåta sig själv och andra. Man lär sig älska sina fiender, utan att tycka om dem och utan att låta bli att försvara sig mot dem. Man lär sig att acceptera sig själv och därmed älska sig själv sådan man är. Den här processen kan ske i en medveten dialog med Gud i form av minnen, symboliska bilder, Guds inre röst, Guds kärlek. Den kan vara omedveten och bara dyka upp i form av olika känslor eller förändringar i identitetsupplevelsen. Många lägger inte märke till att de förändrats. Det gör däremot omgivningen. Det kan vara frustrerande och man undrar om Gud bryr sig om en. Den engelska andliga följeslagaren, nunnan Ruth Burroughs säger att det finns ”light-on”-människor som har andliga erfarenheter och kan berätta om dem. Så finns majoriteten som är ”light-off”-människor där den inre omvälvningen i stort sett är omedveten. Burroughs menar att ”light-off¨”-människorna verkar faktiskt komma fram snabbare i sin andliga utveckling.

Till sist något man inte gärna vill tala om, nämligen det Onda. Tidigare ingick tanken om Djävulen, Satan, det Onda i den kristna traditionen. Numera hör man sälla predikningar om det Onda. Många teologer menar att det Onda inte finns. Det vi upplever som det Onda uppstår genom erfarenheten av Guds frånvaro. Meningslösheten att leva utan Gud leder till smärta som ofta leder vidare till onda handlingar. Det i sin tur leder till ett ännu större främlingskap från Gud, mera smärta och flera onda handlingar som försvar mot smärtan. På det sättet uppstår det en ond spiral som leder till det absolut onda. Det här resonemanget väcker följande fråga hos mig. Varför skulle en älskande Gud överge en människa? Andra teologer menar att det onda uppstod tillsammans med det goda i skapelsen. Utan de två polerna gott och ont, kärlek och hat skulle skapelsen vara neutral. Då blir den meningslös och kan inte utvecklas. Meningen tycks vara att skapelsen genom sina positiva val och människan genom sina goda handlingar skall överväldiga det onda och bidra till att skapa en kärlekens värld. Vår ande kan uppfatta det Onda men också mera neutrala andliga rörelser. Det är något jag lärt mig av mina konfidenter, av samtal med troende och genom litteratur. Det verkar finnas goda rörelser som folk ofta kallar änglar. Det kan finnas neutrala rörelser som kanske är helt oviktiga. I vår kultur kallar man dem för andar, tomtar, feer och troll. I andra kulturer har man andra namn för dessa företeelser. I den andliga dimensionen tycks många kunna möta sina nära avlidna under korta stunder, vanligen nära deras död. Det neutralt andliga blir tydligt för mig i de oräkneliga berättelserna om telepati. Det handlar till exempel om personer som länge inte haft kontakt med varandra. Den ena tänker på den andra och den andra får för sig att ringa upp den första vid just den tidpunkten. Onda kraftansamlingar i den andliga dimensionen kommer till uttryck i erfarenheten av onda andar eller smådjävlar. Så har vi då det sant Onda, Satan eller Djävulen. Det har en överväldigande kraft. Möte med det Onda ger en känsla av fasa och mörker. Man kan få impulser att förstöra och skada, att hata och plåga, impulser egentligen känns främmande men ändå tvingande. Sådana impulser kan visserligen uppstå när grundkänslor provoceras starkt men de har inte den oemotståndliga svarta drivkraften. §Min tro är att det Onda kan smyga sig in i vårt psyke när vår ande försiktigt tittar ut i den andliga dimensionen. Mystikerna säger att ju närmare Gud man kommer desto aktivare blir Djävulen. Min tanke är att när vi öppnar kontaktytan till Gud på vid gavel i vår bön kan det Onda smita in vid sidan om. Det Onda frågar inte om det för komma in så som Gud gör. Det bara slinker in. Det Onda kan inte skapa. Det kan bara använda sig av det redan skapade och förvränga eller förstöra det. Det fäster sig vid våra psykiska strukturer och förvränger dem. Till exempel fäster det Onda sig vid jaget och försvagar det så att förmågan att skilja fantasi från verklighet försvagas. Likaså försvagas jagets förmågan att tänka logiskt. Det Onda kan stärka grundkänslornas själviskhet och hänsynslöshet. Det kan fästa sig vid falska själv och ta ett falskt själv i besittning så att det tar överhanden i vissa situationer. Det kallas att vara besatt av Djävulen. För närmare beskrivning av det Ondas verkan på människan rekommenderar jag Scott Peck: ”Lögnens folk” på engelska ”People of the Lie” (1983). Eller C.S Lewis lilla kloka och samtidigt roliga bok ”Från Helvetets brevskola” på engelska ”The Screwtape Letters” (1944). Som jag ser det är vi kallade, i egenskap av Guds blivande avbild, att bekämpa det Onda. Vi kan inte slå oss till ro med att säga att Jesus genom sin död tog bort våra synder eller att bara vi håller fast vid Jesus beskyddar han oss från det Onda. Nej, vi är alla kallade att var och en efter sin förmåga bekämpar det Onda inom sig själv, hos människor man har kontakt med och det onda i världen.

Till slut till frågan om Gud hör bön. Många tvivlare men också många djupt troende kan vända sig från Gud därför att de upplever att Gud inte bryr sig om deras böner. Jag är övertygad om att Gud hör vår bön men inte på det sätt vi förväntar oss. Ordet be kan föra tankarna till att be om något. Men ber vi på det sättet blir vi sällan bönhörda. Vi kan be om tro, om hopp, om mod, om kärlek. Men ber vi att mamma skall bli frisk från sin spridda cancer, att få ett visst jobb, att klara en examen, att den man är förälskad i skall bli det också, då blir vi sällan bönhörda. Att be om mammas helande går mot naturlagarna med vilka Gud skapat universum. Det skulle ha till följd att universum skulle kollapsa. Men det finns faktiskt mirakulösa helande, bekräftade av ett icke troende läkarteam, men de är ytterst sällsynta. Kanske beror det på att Guds kraft påverkar kroppens högst nyanserade sätt att fungera. Till exempel kan Guds nåd öka immunförsvaret något litet eller rätta till vätskebalansen eller påverkas blodkärlen så att blödningar upphör. Jag har ofta varit med om att konfidenter blivit bättre men inte botade från fysiska och psykiska sjukdomar under sina böner eller meditationer. Det är en så pass liten förbättring att man till att börja med inte lägger märke till den. Vad gäller att komma in på en utbildning, få ett visst jobb, klara en examen beror det dels på ens kunskaper och dels på andra människors beslut. Gud ger inte kunskaper man borde ha skaffat sig. Gud inkräktar inte på beslutsfattare eller lärares vilja. Gud kan visserligen lyfta fram den bedjande i deras tankar men bara om de är öppna för Guds nåd. Däremot kan Guds Ande styra upp den bedjandes tankar och ge mod om man står inför en examen eller skall hålla en föreläsning. Detsamma händer om man står inför ett svårt beslut. Jag har fått höra många sådana berättelser. Att be om att någon skall bli förälskad i en är omöjligt. Det beror ju på den personen. Visserligen kan Gud göra personen uppmärksam på den bedjande men sedan är det upp till personens fria vilja och sinnelag att bli förälskad. Vad gäller naturkatastrofer gäller naturligtvis naturlagarna. Ytterligare en viktig orsak till att Gud inte tycks höra bön är att man regredierar och söker den trygghet man saknat som liten hos Gud. Det får man under förälskelsens tid men sällan under den mörka natten. Under den mörka natten drar sig Gud tillbaka för att stimulera vår utveckling, skriver Johannes av Korset och jag håller med.